Du är aldrig så hel,
som stunden du ligger stilla,
med en stenmur i ditt osynligt blödande bröst,
med osynliga ärr i din famn,
utan en annan hand i din hand.

Du är aldrig så hel,
som just då,
där i mörkret, tystnaden och smärtan som inte någon annan kan förstå,
där finns potential, där finns en helhet att bygga en stadig grund på.