I ilskan över att han inte hörde flöjtstämman,
stampade han på dirigentpulten
när han vred sin kropp, kompakt som en stubbe,
genom pianissimot i andra satsen.

Nackhåret, vått av svett, smetade sig fast på kragen
och de långa frackskörten slokade i det låga tempot.

Under satspausen torkade han ansiktet
och intog startställning igen
nu med en spricka i taktstaven.

Nu djävlar ska dom få för Mozart!

Det började i två fjärdedelar.
Först böjde han knäna i takt med kontrabasarna,
överarmarna vickade som vingar på en fågelunge
och skosulorna lämnade underlaget
ett par centimeter vid varje taktslag
och därpå med en osedvanlig spänst.

Vid den efterföljande supén på Hotel Wiener Hof
svor Greve Karl-Heinz Hangleitner von Sielenturm med uppvaktning,
(de hade suttit på första parkett, rad fyra)
ja, alla gick ed på, att Beethoven
hängde kvar i luften under hela den avslutande reprisen
som i den sjunde symfonin består av totalt 228 takter.

Idag skulle vi påstå att han hade ”häng”
av sådan typ som vissa fotbollsspelare
uppvisar vid hörnsparkar.
Eftersom egenskapen inte kan beskrivas rationellt,
förekommer den av naturliga skäl endast hos genier.