Jag har pratat med dig,
uunder åren, någon gång ibland,
bett någon snabb desperat bön om hjälp,
att orka leva, att få känna av känslan av glädje,
alltid när livet varit som värst,
inte mycket mer än så,
men du har alltid varit min klippa i min stormiga värld,
tanken på dig har alltid funnits någonstans inom mig,

i ett ständigt närvarande mörker blev du min sista tanke,
det sista jag hade kvar,
mitt allt, den enda jag fortfarande kände av,
mitt sista hopp har alltid varit du,
och tacksamt inser jag nu, att du alltid räddat livet på mig

idag pratar jag med dig,
oftare,
nästan dagligen,
jag har behov av att tala om för dig att jag älskar dig,
jag vill inte leva utan dig,
äntligen förstår jag, att jag behöver dig,

det finns dagar jag är dålig på att ge respons,
men du vet hur det stormar inom mig ibland,
tack älskade Gode Gud att du beskyddande håller mig i min hand,
jag har varit dålig på att invänta svar på dig,
men den dagen jag valde att verkligen ge upp tanken på att klara allting själv,
då jag gav dig hela mig och mitt liv,
någonstans där började välsignelser att regna ner över mig,
tacksamt försöker jag lära mig att uppskatta livet,
och allt det har att ge.