Redan medlem?
Logga in
Quasimodos hörna-Jag tänker på dig ibland- Jag tänker på dig ibland flickan som lärde mig om livet som lärde mig att gråta när jag tog lycka för givet Du som fått kämpa för allt som jag har fått gratis i livet och som fått betala hundrafalt för att jag tog lycka för givet Du var flickan ingen kunde nå men jag fick röra vid ditt hjärta det var stort, men det kunde jag inte förstå för någon annan rörde vid mitt hjärta Jag har besökt din värld nu Vandrat bland ångest och sorg men jag var inte lika modig som du Jag reglade och låste och gömde mig i min borg Jag hörde aldrig hemma här och det är dags för mig att gå och om jag varit till besvär så hoppas jag du kan förstå Jag tänker på dig ibland jag kunde aldrig lösa din gåta men jag tänker på dig ibland Det hoppas jag du kan förlåta ------------------------ -Små Saker- Det är så små små saker som kan göra mig glad bara små små saker som de första gula löven eller vispad grädde och varm choklad Och det är så små små saker som kan göra mig glad bara små små saker som en oväntad present på min födelsedag Det är så små små saker som kan göra mig glad bara små små saker som att busa med barn eller fly denna gråa stad Det är så små små saker som kan göra mig glad som ett suddigt fotografi från en tid sedan länge förbi bara små små saker som kan göra mig så glad ---------------------- -Domnad- Du har slagit på samma ställe så många gånger nu att jag tappat känseln ----------------- -Smink- Allt smink i världen kan inte dölja Sprickan i din själ du är trasig och jag skär mig på dina vassa kanter --------------------- -Till Avsked- Jag har börjat packa. Jag vet inte ens vart jag skall flytta än. Bara bort. Det är det viktiga. Kläder, böcker, mina få prydnassaker, köksredskap, tavlor, allt och mer skall ner i små bananlådor. Jag blir nedstämd av tanken. Tanken att om jag bara styckar upp mitt liv i tillräckligt små bitar kan jag packa ner det i små papperskartonger. Stänga till. Tejpa om. Två år i staden utan själ har gett mig så lite att packa ner, men så mycket att bära. Jag inser plötsligt att jag har slutat packa. Sista lådan är halvfull, och bokhyllan är tom, lika livlös som träden utanför när de tappat sina löv. Lika naken inför världen. Lika jag. Jag ställer mig mödosamt upp, klagande muskler motarbetar varje rörelse jag tar. Jag har suttit här för länge. Jag sträcker ut med ett stön, lustfyllt känner jag hur blod strömmar till, muskler som fylls. Slappnar av. För snabbt. Yrseln kommer över mig när blodet rusar in i hjärnan. Jag behöver röra på mig, ta en promenad, samla tankarna. Mina slitna gympadojor, duffeln, mössa. Jag tänker att jag måste skaffa vantar, det börjar bli kallt där ute. För kallt. Det har det varit länge. Jag stiger ut i den kyliga höstkvällen och drar duffeln tätare om mig. Begraver händerna djupt i fickorna. Jag tänker att jag borde skaffa en halsduk när jag ändå handlar. Pigg och färggrann. Det är så jag vill vara. Det var länge sedan nu. Vägen upp mot elljusslingan är välbekant och jag går den utan att egentligen lägga märke till vart jag är. Ett trösterikt frasande följer mig på vägen när mina fötter trampar hål i drivor av multnande löv. Som om att jag gör en skillnad. Sätter min prägel på världen. Att det jag gör syns. För någon. Jag vandrar ensam genom det bleka lampskenet. Det är tyst, bara knastret av frostklätt grus under mina fötter. Susande granar. Mina tankar strövar längs välkända stigar. Prövar nya. Jag har gått här så många gånger. Oräkneliga timmar i tankar på dessa små slingrande grusvägar. Jag har gått och gått och så sakteliga, oändligt långsamt, kommit ifatt mig själv. Till sist accepterat det jag alltid vetat var sant. Den här staden är ett slagfält, och jag har förlorat. Slaget, kriget, mig själv. För inget. Det har aldrig funnits något värt att kämpa för. Trummorna slår reträtt. Var jag bitter? Ja. Inte på henne. På vännerna som försvann i hennes illusion. Blinda, naiva, rädda för konflikter. Fiskat, aldrig frågat. Girigt greppat efter alla lätta svar. Den som talade först fick definiera sanningen och jag har tigit och låtit mig bli definierad. Rätta mig om jag har fel, men det var väl ändå inte så här det skulle vara. Vad hände med alla Astrid-Lindgren-slut? Jag minns när jag steg av tåget den där första dagen, med väskan över axeln. Känslan. Allt är möjligt, allt kan hända. Väskan är borta nu. Känslan med. Snart står jag där på perrongen igen, med kliande fötter och en biljett till Någon Annastans i min hand. Det är dags att jag lämnar allt detta bakom mig. Alla. Jag behöver ingen väska för det är inte mycket som är värt att ta med. Men det kommer att bli tungt att bära. Och hemma gapar bokyllan tom. ------------------------- -Solen mot din hud- Du har trevat dig fram i mörkret med blinda ögon och skavda knän så länge nu att solen gör ont mot din hud och det du längtar efter mest kan du aldrig få för du har blundat så länge nu att du ser bilder på dina slutna ögonlock som ingen annan någonsin kan nå ingen annan någonsin förstå och du hatar dom för det för att de tror att de känner dig när du inte känner dig själv och för att de inte ens har sett bilderna på dina slutna ögonlock och du tycker att de blundar för du kan inte se att du trevat dig fram i mörkret så länge nu att solen gör ont mot din hud ------------------------- -Ibland- Ibland är man så rädd för att göra fel att man gör fel för att man är rädd Ibland gör man inget Ibland går det att förlåta Ibland går det inte ------------------------ -Konstnären- Som en färgblind konstnär målar du tavlor i svartvitt för världen blir så mycket enklare att förstå när människor blir raka linjer och tydliga former stereotyper på ditt staffli men att blunda är ingen konst och jag önskar du kunde förstå jag älskade dig inte mer än en vän men inte mindre och jag såg dig stå naken, ensam och rädd när alla andra bara såg sig själva i ditt spegelansikte och jag höll ditt sårade barn i min famn och sjöng det till ro innan du målade mitt porträtt och lät alla andra tro och lät alla andra tro ---------------------------- - Supernova-
matar elden Och de står bredvid
---------------------------- -Dagboksanteckning, nästan ett år sen ganska exakt- Och du omger dig med själlösa Bekräftelsemänniskor Och du hör bara ekot av dina egna tankar I en evig rundgång Och de förstår inte att de säljer ut dig Till dig själv För sin falska självbilds skull Och jag trodde jag var stark men jag var bara självgod och jag svek och vek ner mig som ett strö i motvind Och med den förorättades obändiga stolthet grävde jag ett hål åt mig själv i min själ Och kunde inte komma ur Och strykrädd gav jag upp på dig och mig ---------------------- -Gammal namlös dikt- du är en lögn som jag älskar att tro på och jag, jag når inte fram inte igenom så jag ser dig från avstånd när vi pratar men jag ser dig ja, jag ser Dig och du är vacker i mina ögon
Fri vers
av
Roger Magnusson
Läst 359 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2006-07-16 13:19 
|
Nästa text
Föregående
Roger Magnusson
Senast publicerade
Dagen skall komma Brev Till Framtiden Rebus eller Hårda Puckar Mea Culpa Spela död Hjärna det Djupet Mimicry 
Se alla
|
