Värmen sved mot stenarna på torget
och när jag klarnade min blick
med det kylda glasets droppar mot min panna,
såg jag dig i skuggan där vid grändens mynning.
Och du kom mot mig och jag tänkte:
”Välsigna mig, Maria!”

Men i Albinonis stad
fanns inget under kvar att göra,
ty det var sent och allt var redan gjort.

På kvällen vid mitt bord,
när ljusen från Murano gjorde vattnet till en olja,
då bad jag dig för andra gången.

Som doften i en vindil från en sommaräng,
så rann ditt leende förbi och du blev upplöst
ibland månglarna på torget.