Det jag nu ska berätta inträffade med början 1989-90.

Jag bodde i en småländsk stad tillsammans med mina 2 tonårssöner. Var skild sedan några år tillbaka.

Jag hade goda vänner och väninnor som jag umgicks med. Min bästa väninna Lena och jag var oskiljaktiga och hon hjälpte mig mycket.

Jag hade under de senaste åren haft feber, sådär 38,5 varje dag, vilket infektionskliniken förklarade med att jag bar på ett kroniskt EB-virus.

Det var jobbiga år, med att vara ensam mamma och samtidigt arbeta, för det mesta heltid.

Utan Lenas hjälp hade livet varit mycket svårt. Det tar på krafterna att alltid vara sjuk och trött. Jag svettades floder både dag och natt och jag vet inte allt.

Under de senaste 4 åren jobbade jag på inköpsavdelningens importavdelning på ett större svenskt företag.

Jag trivdes alldeles utmärkt med mitt jobb och min chef. Jobbet var stressigt, med att snabbt få hem detaljer till produktionen från utlandet om några delar av någon anledning höll på att ta slut. P.g.a. felplanering, felräkning eller någon annan orsak.

Det fanns ju ett upparbetat transportnät, så det var bara när något krånglade som jag blev inblandad.

Jag skrev dessutom ut alla tulldeklarationer som skulle göras och skickas in till tullverket en gång i veckan.

Min chef jobbade mest utomlands och jag på hemmaplan, men vi samarbetade mycket bra.

Så kom beskedet att han skulle sluta på den avdelningen och ägna sig ännu mer åt resor utomlands. Det kändes tråkigt för mig och eftersom jag egentligen inte är  gjord för att sitta på kontor, utan bör jobba med människor, var jag helt omotiverad att fortsätta med pappersarbetet. Dessutom att driva människor så till bristningsgränsen, som man gör inom transportföretagen, kändes helt fel för min människosyn.

Jag är dock tacksam för att ha jobbat med detta, för det lärde mig mycket om både människorna och vad de prioriterar.

Vad gör jag då, som inte hade någon speciell utbildning, utan lärde mig jobben allt eftersom jag fick dem.

Jo, jag gjorde något radikalt. Jag sjukskrev mig och började på "skapande" linje

på en Folkhögskola i Östergötland.

Det blev av en slump så att båda mina söner flyttade hemifrån med bara några veckors mellanrum. Jörgen norrut och Birger längre söderut. Detta bidrog till mitt beslut. Annars hade jag naturligtvis inte tagit detta stora steg.

Jag ville inte att de skulle tänka på att jag satt hemma och hade tråkigt när de flyttat och jag hade inga svårigheter att få läkare och försäkringskassa att gå med på att jag tog ett års sjukskrivning, med tillåtelse att gå denna linje på folkhögskolan. Jag var välkvalificerad för detta och det fanns goda skäl till att ta det lite lugnare under en längre tid.

Så var vi då utspridda över nästan hela landet, mina söner och jag. Det kändes lite svårt, men samtidigt kändes det som om det här var något jag var tvungen till att göra och Lena fortsatte att hjälpa mig och vi träffades och träffas fortfarande så ofta vi kan och har kontakt även däremellan.

Jag har under hela mitt liv varit en sökande själ. Jag är inte uppvuxen i något religiöst hem, men är döpt och konfirmerad. Alltid, så länge jag kan minnas har jag haft en inre dialog med "min" Gud. Jag var väldigt ensam som barn, så jag började denna dialog innan jag kunde tala t.o.m. tror jag.

Vad jag än gjort och vad som än hänt, så har den funnits där, men att säga att jag var troende kristen kunde jag inte, varken före eller under tiden vi bodde i Brasilien. Minns dock att jag reagerade mycket starkt emot vissa saker som hände där. T.e.x. när jag var i en spiritistkyrka och att katolikerna bad till så många olika helgon i stället för direkt till Gud, kändes för mig konstigt. Det fanns också väldigt mycket ockultism som jag fick inblick i, antingen jag ville eller inte. Det fanns med i det dagliga livet.

Men jag lyssnade på alla och tog in så många intryck jag kunde för att kunna bilda mig en egen uppfattning om Gud. Men hela tiden hade jag som sagt min egen Gud, som inte var som den skäggige fördömande guden jag hört och läst om. Min Gud var inte alls som han.

Det var naturligt för mig att hela tiden "berätta och småprata" med honom om vad som hände runt omkring mig. Tänkte inte så mycket på det. Det var och är  bara så.  Som ni förstår kopplade jag senare ihop min Gud med kyrkans till en och samma Gud, men det skulle ta många år.

Det var underbart att få tillfälle att gå på den här skolan. Jag var ju inte frisk och behövde verkligen få tillbaka lite krafter. Jag njöt av att komma till bordet med färdiglagad mat och jag behövde bara vara med på lektionerna och fritiden tillbringade jag för det mesta i aulan där musikklassen ofta spelade musik, eller i ateljén och målade eller i keramiksalen. Det var skillnad i tempot emot det jobbet jag haft tidigare.

Jag sa att jag varit med om så mycket under mitt liv att det inte fanns mer att uppleva. Dessa ord skulle jag bittert få ta tillbaka senare.

Jag lärde mig alla sorters tekniker i teckning, målning, etsningar, keramik och jag vet inte allt. Vi hade en mycket bra lärare och trevliga klasskamrater. Jag var ju en aning äldre än dem, men det gjorde inte mig någonting och inte dem heller. Vi kom bra överens.

Detta var en kristen skola och dagen inleddes med morgonsamling. Jag brukade för det mesta vara med på den och det var trevligt. Att gå på folkhögskola är mycket personlighetsutvecklande. Ibland stannade jag kvar på helgerna, men ibland åkte jag hem till mitt hem i Småland. Jörgen och Birger kom och hälsade på mig ibland och jag hälsade på dem då och då. Ekonomin tillät inte att jag hälsade på dem så ofta som jag velat, men vi hade kontakt hela tiden via telefon också.

Jag fick stora privata "kärleksproblem" under tiden jag gick där. Det blev verkligen svårt för mig ett tag och jag minns att när det var som värst var jag ute i naturen, där jag brukar tillbringa mycket tid, och det gjorde så ont i mitt bröst att det ville spricka. Då börjar det blåsa och regna något fruktansvärt. Jag stod nere vid sjön och tänkte att det var exakt samma väder runt omkring mig som det var inuti mitt bröst.

Det liksom lättade på min smärta och det kändes skönt. Jag vet att min far skojade någon gång med mig och frågade vad jag gjorde en viss dag, vid ett visst klockslag. När jag undrade varför sa han att han varit ute på en promenad, vilket han brukade vara och mött en bekant och de stannade och började prata. Plötsligt började det hagla något fruktansvärt och den andre mannen var flintskallig, så det hade inte gjort så gott på hans huvud.

Min far skojade och frågade om jag varit arg vid den tidpunkten, eftersom det kom så plötsligt och det hade jag mycket riktigt varit. Ren slump förstås, men lite kul.

På den skolan firade man en riktigt gammaldags jul med allt vad det innebär. Att få vara med om detta var enormt stort och vackert.

Våren kom med allt vad det innebär när man vistas i en underbar natur intill en sjö. Det går inte att beskriva hur underbart det var, men samtidigt hade jag ju min dialog med min Gud. Det var naturligt och nu började jag resonera mer med honom på allvar, eftersom jag visste att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka till något jobb inom industrin igen.

Det skulle för mig vara att göra våld på mig själv och mitt jag och att vara sjukskriven var ju ingen lösning i längden heller.

Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde koppla bort det under långa perioder, men sedan fanns det där igen. Vad skulle jag göra? Inom vilket område skulle jag söka mig? Jag visste ju inte själv riktigt vad jag ville och valmöjligheterna var ju inte så stora eftersom jag ju bara hade betyg från de jobb jag arbetat med, sedan jag kommit tillbaka från Brasilien och det var inga jobb där jag jobbat med människor.

Innan jag flyttade ut jobbade jag ju på lokala Skattemyndigheten i Småland, men att vara borta i 11 år och visa upp lika gamla betyg gick ju inte hem, men jag hade tur som fick jobb på ett fängelse i Göteborg ganska omgående efter hemkomsten trots stor arbetslöshet. Fick ett vikariat på 2 veckor som blev till 2 år.

Efter den tiden blev vi tvungna att flytta till Småland, eftersom de la ner den fabrik som min man jobbade på i Göteborg.

Där fick jag som sagt jobb på det svenska företaget och jag jobbade där i 6 år innan jag bytte bana.

Och nu? Till vad? Var skulle jag bosätta mig? Vad skulle jag syssla med? Jag kunde ju söka jobb som teckningslärare nu efter det här året, men det var säkert ganska tunnsått med sådana jobb.

Jag talade och resonerade med min Gud, men han talade inte särskilt högt tillbaka, men jag litade på honom ändå. Det skulle nog visa sig så småningom, tänkte jag. Så kröp tiden närmare och närmare avslutningsdagen, men på något sätt var jag förvissad om att det skulle visa sig vad min Gud ville att jag skulle göra. Nästan jämt litade jag på honom, men ibland kom naturligtvis oron.

Under min uppväxt tillbringade jag min mesta tid i en familj där det var stoj och gamman. Till skillnad emot i mitt eget hem, där det var mycket tyst. Alldeles för tyst. Där sades det ingenting egentligen som inte hade med mat och städning att göra.

Vi bodde i ett hus med en stor trädgård, som jag minns med glädje. Där fanns massor med bär, frukt och grönsaker som var gott att äta.

Jag är förresten född i det huset. Inte på sjukhus som var det vanligaste. Min mor tyckte inte om att vistas på sjukhus, så hon bestämde sig för att föda mig hemma och det gick ju bra. Jag är född i september i Jungfruns tecken.

Vårt hus hette Norrhem och var nr 23 och det sista huset på vägen från samhället sett. Runt om växte det skog. När man fortsatte vägen norrut kom man till landsbygden och bönderna.  

Första huset på vägen emot samhället var ett hus som hyste både Missionskyrkan och "Kemikalieaffären". I nästa lilla hus bodde min farfar och farmor. Salomon och Fia (Sofia). De köpte det och flyttade dit när de blivit för gamla för att ta hand om och bruka gården, som min far var född och uppvuxen på. Den hette Jonsboda.

Det var ju smidigt för alla parter att de bodde nära oss, för då kunde vi hålla ett öga på dem. Jag gick alltid in till dem när jag kom från skolan och läste dödsannonserna. De var i 90-årsåldern, så de såg inte att läsa och det var det enda som intresserade dem, om någon de kände hade dött. Min farmor blev med tiden äldst i socknen och jag tror att det var hennes mål.

Som sagt så tillbringade jag min mesta tid hos min väninna och hennes föräldrar.

Där trivdes jag. De var högljudda och ingen var rädd för att säga vad man tyckte och pappan var ungefär som Ronja Rövardotters pappa. Stor och bullrig, men med ett verkligt gott hjärta. Om jag inte varit där någon dag, så frågade han mig så fort jag öppnade dörren varför jag inte kommit. Det var underbart för en liten flicka som jag att verkligen bli sedd.

Min väninna hade en äldre broder också. De var mycket fästade vid varandra. Det var hela familjen förresten. Mycket kärleksfulla.

När brodern blev lite äldre tillbringade han långa tider på sjön som sjöman. Reste runt jorden, men till slut bosatte han och hans familj sig i det lilla samhället  också. Han hade funnit sin fru i Australien och de fick en son och en dotter.

Pappan i familjen var uppfinnare och var långt före sin tid när det gällde att utveckla olika maskiner inom sågverksområdet. Han hade en egen fabrik och där började min väninna jobba så småningom och så även brodern. Fabriken växte och blev väldigt stor och de sålde till många olika länder.

Det var brodern som var utomlands och sålde, medan min väninna fanns som spindeln i nätet på hemmaplan. Pappan gick bort under tiden vi bodde i Brasilien.

När jag gick på Folkhögskolan hade jag inte koll på nyheter, som jag brukade ha i normalfall. Det var så mycket annat som var roligare än att sitta och titta på TV.

Därför missade jag de stora löpsedlarna där det stod att en man i min hemby hade mördat en av sina anställda. Det var ett svartsjukedrama. Den anställde hade under lång tid haft ett förhållande med den gifta kvinnan och till slut hade den äkta maken mördat älskaren.

Min far förstod att jag inte fått veta vad som hänt, eftersom jag inte kom hem och han vågade inte ringa hemifrån, eftersom min mor inte ville höra talas om sådant som inte var roligt.

Därför gick han ut till en telefonkiosk och ringde upp mig och berättade att det var sonen i den familjen där jag tillbringat så mycket av min tid som var mördaren. Han hade omedelbart efter dådet åkt hem och själv ringt till polisen och anmält sig.

När jag fick veta det tog jag naturligtvis första tåget hem till min väninna och hennes familj. De trodde kanske att jag också vänt dem ryggen, som alla andra, eftersom jag inte hört av mig. Det var inte någon lätt helg jag tillbringade med dem, men vi fick ju prata om allt som hänt och vad som skulle hända nu. Broderns son vägrade vara hos sin mamma, för han hade ju sett att hon varit otrogen och min väninna ville få vårdnaden om honom, medan pappan avtjänade sitt straff.

Det skulle komma några från de sociala myndigheterna samma vecka och prata med dem. De var väldigt oroliga för om de inte skulle få behålla pojken, men det visade sig att det fick de. Min väninna blev hans "mamma". Hon hade redan 2 barn själv och hennes man hade ett sedan ett tidigare förhållande, så nog hade hon fullt upp alltid. Och dessutom hålla fabriken flytande.

Brodern blev dömd till sluten psykiatrisk vård. Otroheten hade pågått under så lång tid, att han blivit sjuk. Han hade försökt skilja sig från sin fru, men av någon anledning kom hon tillbaka hela tiden. Jag ska inte gå in på detta för djupt.

Det som hänt hade hänt och gick inte att göra ogjort.

Så kom söndagen och jag åkte tillbaka till skolan.

Skolan ligger lite avsides och jag fick ta tåg första biten från Småland och sista sträckan rälsbuss. Den gick genom ett mycket naturskönt område, så det var en fröjd att åka den. En lisa för min själ som var full med olika känslor och huvudet var fullt med tankar om Varför och Hur kunde detta hända??? Det var storm, nej närmare orkan inombords.

Min Gud fick säkert höra ett och annat av mig, men han tål det ju. Han känner mig.

Sista biten fick jag gå. Det var ganska tungt, för lite packning måste man ju ha när man åker bort över en helg.

Så kommer jag och går utmed allén som leder fram till skolan. När jag kommer fram, vad får jag se!!!!

Den skapande verksamheten höll till på övervåningen till ett separat hus utanför huvudbyggnaden. På nedervåningen fanns det dagrum, sovrum mm och hela övervåningen var ateljén. Med snedtak, starkt och fint ljus. Jag minns att jag älskade att öppna ytterdörren och gå trappan upp p.g.a. doften. Det doftade terpentin och den doften associerade jag  till "skapande" och trivsel.

Byggnaden var ganska stor och av trä.

Ja, vad är det då jag får se? Jo, byggnaden fanns inte mer. Där fanns bara en enda stor svart kolruin. Hela byggnaden hade brunnit ner. Det pyrde något på några få ställen och det doftade inte terpentin. Det doftade brandrök.

Jag stod som förstenad. Kunde inte tro mina ögon. Det var alltför ofattbart.

På en gång kom det folk fram till mig för att ta hand om mig, för jag var den enda som de inte kunnat nå på telefon för att förvarna om vad som hänt.

Jag hade ju inte varit hemma, så därför blev det så här. Det var under de sista veckorna innan skolan skulle ta slut, så vi hade nästan hela vår produktion i ateljén för att visa upp vad vi gjort.

Ett helt års arbete gick upp i rök. Jag hade för några dagar sedan fått ett ryck och målat mycket frenetiskt på en duk med alla eldens färger. Jag tänkte när jag målade den att det var en brand. Det var ingen riktig tavla, utan en så kallad kladdmålning.

När jag senare tänkte på att ateljén brann upp, tänkte jag att det var jag som satte fyr på den genom att måla den där duken. Naturligtvis var det inte så, men jag tänkte faktiskt till på det sättet.

Vi miste det vi gjort under ett helt år, men kunskapen vi fått  kan ingen ta ifrån oss.

Naturligtvis fick jag en chock och med mitt redan upprivna sinne kändes det inte bättre. De ansvariga på skolan sa att det var tur "att det var du som vi inte fick tag i" och inte någon annan. De visste ju att jag var ganska stabil av mig, men de visste ju inte om vad jag varit med om de senaste dagarna.

Nu fungerade inte tankarna längre. Jag hade ingen ordning på någonting och jag kunde inte ens tala med min Gud om det, men jag visste att han såg och hörde ändå, men vad hjälpte det mig just då??

Jag hade inte ro till att vara på rummet, så jag gick ner till aulan där musikklassen hade lite uppträdande. Där sitter jag i mitt vakum och tillgodogör mig inte musiken överhuvudtaget, men plötsligt händer det något.

En av killarna tar en helt vanlig gitarr, sätter sig på scengolvet och börjar lugnt och stilla spela och sjunga "Blott en dag, ett ögonblick i sänder".

Då vaknade jag till ur min apati. Just så är det, tänkte jag. Enbart så och ingenting annat. Blott en dag ett ögonblick i sänder.

Efter dessa händelser kommer jag aldrig mer att säga att jag varit med om så mycket, att jag varit med om allt!!  Kanske hände allt detta p.g.a.mina förflugna ord?

Nu skulle ju skolan snart ta slut och jag hade ju inget jobb dessutom!! Nu var goda råd dyra. Vi hade ju inget "klassrum" längre heller. Jag minns att vi satt på gräsmattan och tittade på kolresterna. Då var det något ljushuvud som kom på att vi skulle rita av det och läraren kom på den ljusa idén att vi skulle använda oss av kol till teckningen. Det är bra med humor. Vad hjälper det att älta och gräva ner sig.

Men vad skulle jag ta mig till!!  Jag väntade, för jag var säker på att Gud skulle visa mig vägen, men han dröjde. Jag hängde ju helt och hållet i luften.

Så plötsligt en dag låg det ett papper i receptionen att de sökte en medarbetare till ett boende och skola, för psykiskt mycket sköra personer, tillhörande "Öppna dörren" i Stockholm.

Boendet "Lyckebyskolan", låg på landet utanför Ödeshög i Östergötland.

Jag tog lappen och ringde upp direktorn och sa att jag var intresserad.

Hon blev eld och lågor. De hade väntat ganska länge på att rätt person skulle dyka upp och vi kom överens om att träffas på Lyckebyskolan redan samma helg. Båda kände vi Guds ledning, hon sin guds och jag min, när vi träffades och det fanns ingen tvekan. Vi var båda överens om att det nog skulle bli bra.

Jag skulle jobba som bildlärare och samtala med "adepterna" som de boende kallades.

Detta var en mycket annorlunda skola/boende än jag någonsin varit i kontakt med. Här bodde adepterna och pluggade samtidigt. Det fanns de som gick på en annan folkhögskola i närheten av hemmet, men de som var så "skygga" att de inte vågade, fick undervisning på hemmet.

Många hade missat den normala skolundervisningen p.g.a. drog- eller andra problem.

Öppna Dörren var en kristen organisation tillhörande svenska kyrkan. Där fanns ett stort hus med flera lägenheter i, inne på området. Jag fick hyra en av dem och min arbetsgivare betalade min flytt dit. Så var det klappat och klart.

Lena och jag fortsatte att ha kontakt trots att jag flyttade. Hon fortsatte som vanligt att hjälpa mig och vara mitt stöd.

Det här var ju otrampad mark för mig, men det kändes i hela mig att nu var jag på rätt väg.

Eftersom jag och några medarbetare till bodde på området levde vi mer eller mindre tillsammans. Vi hade morgonsamling strax före frukost. Vi lagade all mat tillsammans, åkte ut på utflykter och även in till närmaste samhälle tillsammans. Det är inte så lätt för psykiskt sköra personer att våga ge sig ut så, men eftersom vi var en grupp, gick det bra. De kände sig trygga.

Jag trivdes jättebra, men det var mycket krävande också. Vi hade ca 5-6 adepter åt gången. Eftersom de var så "svåra" kunde vi inte handskas med fler.

Ganska snart kom jag underfund med att det fanns stridigheter mellan personalen och styrelsen på skolan och Öppna Dörrens kontor i Stockholm.

Det var tuffa fajter och ganska snart avgick boendets rektor i protest. Stridigheterna fortsatte och till slut slutade direktorn på huvudkontoret också i protest. Det blev för mycket. Ska man handskas med så sköra människor, måste personalen ha fullt stöd uppifrån, annars fungerar det inte.

På boendet jobbade en man från Uppsala också. Vi slutade samtidigt och jag flyttade med honom till Uppsala.

Återigen utan något arbete, men jag litade på min Gud. Jag fick hyra en sommarstuga tillhörande en av mannens vänner och där inhyste jag mina möbler.

Men vad skulle jag leva av???

Som vanligt förde jag min aldrig sinande dialog med min Gud, men hans svar var svårtolkade och ibland kändes det som om ingenting hände, men jag var ändå trygg i honom på något sätt.

Jag läste i tidningen att det fanns ett hem för tonårsflyktingar, som tog emot ungdomar mellan 13-18 år. Det var ungdomar som kom till Sverige utan vårdnadshavare, främst från Afrika.  Spännande tänkte jag och gick dit för att titta på det.

Mannen och jag gick dit tillsammans och när jag kom in var det någon som sa att jag skulle vänta för föreståndaren skulle komma om en stund.

De sökte en biträdande föreståndare, men det visste inte jag då. De tog för givet att jag var där som sökande och jag var ju inte dummare än att jag spelade med. Jag var ju arbetslös!!

Hemmet tillhörde Lötenkyrkan och EFS, (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) som också tillhörde Svenska Kyrkan. Alltså var jag inom kyrkan fortfarande och det gladde mig, trots att jag inte var troende på samma sätt som de. Jag var ju troende på "min" Gud bara.

När vi kommit tillbaka från Brasilien började jag på Härlanda fängelse i Göteborg den 3/3-1981 och nu nästan exakt 10 år efteråt skrevs mitt anställningsbevis ut och jag tror att det var i januari 1991. Verkligen 2 helt skilda sorters inriktningar på jobb. Vägen dit var krokig och svår, men jag kände att jag var på rätt väg fortfarande.

Föreståndaren kom och jag pratade med henne och en annan kvinna. De bad mig komma tillbaka dagen efter och träffa den övriga personalen. De var 3 st och alla tre från Afrika. De grillade mig både länge och väl. Den ene tyckte faktiskt synd om mig, berättade han senare, när vi lärt känna varandra och kunde prata om "grillningen".

Efter den trodde jag naturligtvis att det inte fanns något hopp, men jag hann bara innanför dörren, så ringde föreståndaren och sa att jobbet var mitt om jag ville ha det.

Om jag ville!!! Självklart! Jag hade ju inte papper på min utbildning, men de gick efter personlig lämplighet och nog var jag lämplig alltid. Det var ett jobb som var som klippt och skuret för mig. Jag trivdes med ungdomarna och de med mig. Äntligen var jag på rätt plats. Personalen var också bra. Jag har alltid haft lätt att lära, så jag var snart inne i jobbet.

Det går inte att förneka utan att det var ett mycket krävande jobb. Dels beroende på att vi hade sovande jour, vilket tar på krafterna i längden och dels för att det var tonåringar som bodde där. Dessutom från Afrika, med helt andra mentaliteter. Tankegångarna fick vändas och vridas många varv ibland, för att vi skulle förstå varandra.

Både i personalgruppen och bland ungdomarna.

Det gick i alla fall bra, men jag hade inte jobbat där länge, när jag och mannen som jag jobbat tillsammans med på Lyckebyskolan fick erbjudande

om att vara föreståndarpar på FUB-gården i Björklinge. Det ligger strax utanför Uppsala.

Det var en underbart vacker gård där utvecklingsstörda brukade ha sommarläger

och andra verksamheter. Det jobbade dessutom 2 utvecklingsstörda där dagligen.

Den låg så vackert nere vid vattnet. Det var genom rekommendationer från vänner som gjorde att vi fick det erbjudandet och vi tackade ja.

Spännande att jobba med utvecklingsstörda också. En verklig utmaning och att samtidigt driva gården med dess många möjligheter.

Vi hade kontakt med styrelsen och styrelsens ordförande. Vi kom överens om allt och ett anställningsbevis skrevs ut på ett år till mig och jag minns att det skrevs under felaktigt med både tillträde och upphörande samma dag och år. Det skulle visa sig att det inte var fel egentligen, utan det blev en sanning.

Jag sa upp mig på hemmet där jag jobbade, men hade 3 månaders uppsägningstid och var ju tvungen att jobba kvar under den tiden.

Mannen skulle börja på en gång. Eftersom han var arbetslös gick det ju bra och jag ägnade en del tid åt det jobbet också.

Det blev dags att anställa ungdomar som ledare till kommande sommarläger. Det var många sökande. Vi träffade dem och valde ut de som verkade bäst. Bland dem var en tjej som heter Ingrid.

Jag kunde ju ordna sommarjobb till Birger här också och jag var glad att få ha honom närmare mig. Det visade sig sedan att han och Ingrid blev ett par och på så sätt kom även han att bosätta sig i Uppsala. De gifte sig senare och fick 2 barn. En flicka och en pojke. Mina älskade barnbarn.

Jag tycker väldigt mycket om Ingrid och är glad att hon är gift med Birger.

Dessutom fick jag ju upp min son hit, vilket var jätteroligt.

Så började sommarlägren och mitt under ett pågående sådant slutade mannen som skulle vara min föreståndarpartner. Han orkade inte med jobbet och jag var ju fast i mitt gamla jobb, så vad göra?!

Jörgen hade fått sommarjobb på Sidsjöns psykiatriska sjukhus i Sundsvall. Det är en klinik där brottslingar dömts till sluten psykiatrisk vård. Han trivdes inte riktigt och jag frågade honom om han kunde tänka sig att komma ner till Uppsala och överta föreståndarskapet några veckor under sommaren.

Det ville han och så blev det. Han träffade Petra på lägret och de blev ett par, så när sommaren var slut flyttade även han hit till Uppsala.

Nu hade jag båda mina söner här. Jätteroligt. Jörgen gjorde sin militärtjänstgöring i Norrtälje, men bodde fortfarande ihop med Petra. När militärtjänstgöringen var slut började han även plugga här.

Han och Petra delade på sig senare, men Jörgen bodde ju redan här och hade en stor vänskapskrets så när han sen flyttade till Stockholm, var ju inte det heller så långt ifrån mig.

Ni kan ju förstå att jag tackade min Gud för allt han gjorde för mig.

Det var jobbigt att hålla på med både jobbet på FUB-gården och hemmet. Nu hade ju mannen som jag kände dragit sig ur och jag skulle fortsätta ensam som föreståndare. Det kändes ganska tungt. På hemmet ville de hela tiden att jag skulle komma tillbaka och inte börja på det andra jobbet.

Jag började känna mig vilsen. Vad var rätt och vad var fel?!?

Var ville Gud ha mig? Nu var goda råd dyra.

Lena, som sett mig under min sjukdomstid, tyckte att jag skulle ta det som var lättast och det var ju hemmet.

Jag hade börjat gå till Lötenkyrkan på gudstjänsterna ibland eftersom hemmet tillhörde den och jag trivdes med de få människor jag kände där.

Så en söndag blev vi erbjudna personlig förbön om vi ville efter gudstjänsten.  Jag gick fram och sa att jag ville ha förbön eftersom jag inte visste vilket jobb jag skulle ta.

Det var en man och en kvinna som bad med mig och mannen, som senare skulle bli präst i den kyrkan, sa att jag först skulle söka Guds rike, så skulle det andra tillfalla mig.

Jaha, och hur gör jag det då?, frågade jag. Något riktigt svar på det fick jag inte, men han erbjöd mig att komma och vara med i den bibelstudiegrupp som han också var med i. Han skulle bara tala med de andra i gruppen först och ingen hade något emot det och det är min stora lycka att jag fick komma med där.

Jag är fortfarande med i samma grupp och jag tror inte att gruppens medlemmar riktigt förstår hur mycket de betytt och betyder för mig.

Någon dag ska jag kanske tala om det för dem, men jag hoppas de känner det i sina hjärtan ändå.

Vi träffas i varandras hem en gång i veckan och har bibelstudie och sedan, inte minst viktigt, så fikar vi och pratar. Vad jag uppskattar, bland mycket annat, är att jag, som inte har någon bibelkunskap och vana att läsa den, helt fritt och öppet har kunnat sväva ut i mina funderingar och ändå känna mig trygg i att det jag sagt varit inom ramen för vad som står i bibeln.

Detta tack vare de andras kunskaper. Det är oerhört viktigt att man håller sig inom kunskapen och inte flippar ut i något helt felaktigt. Det kan leda till oerhörda konsekvenser, vilket vi sett otaliga bevis på under tusentals år.

Prästen har även, under årens lopp, varit ett stort samtalsstöd för mig också. Han är en klippa i Lötenkyrkan och vet vad han talar om.

Nu när jag började lära mig det som står i bibeln och allteftersom tiden gått har jag förstått och fått ihop att jag, som inte varit troende tidigare, egentligen har varit kristen i hela mitt liv.

Bibeln visade mig på en helt annan Gud än den bild jag själv haft om honom och tagit avstånd ifrån. Naturligtvis visade det sig att "min" Gud och bibelns Gud var den samme.

Jag tror att det är så för många människor idag, som inte är födda inom kristna sammanhang, att de liksom jag, har fått en snedvriden bild av Gud och säger att "jag tror inte på Gud, men jag tror på något". Att detta "något" är densamma som bibelns Gud, har vi missat att förmedla någonstans på vägen.

Alltså intensifierades min inre resa till min Gud mer och mer. Jag jobbade väldigt aktivt på det, till min stora glädje.

Redan på måndagen efter förbönen i kyrkan, ringde styrelseordföranden för FUB-gården och sa att de haft styrelsesammanträde och att det fanns medlemmar som emotsatte sig den tilltänkta verksamheten i Björklinge. Vi skulle även ha ett par psykiskt sköra personer boende där. Nu gick styrelsen alltså inte med på detta.

Jag hade hela tiden haft kontakt med styrelseordföranden och några andra medlemmar i styrelsen och kunde inte i min vildaste fantasi drömma om att den tilltänkta verksamheten inte var väl förankrad i styrelsen. Borde kanske kollat det.

Nu sa styrelseordföranden att det inte blir någon ny verksamhet där ute.

Så där ja! Det tog bara ett dygn att få mitt bönesvar. Nu var ju valet redan gjort åt mig. Jag tackade och tog emot!

Det goda, som det medfört för mig, var att jag fick upp mina söner hit.

Jag tog kontakt med hemmet igen och den som jobbade som bitr. föreståndare. efter mig, var de inte nöjda med och hon var inte heller nöjd, så det var bara för mig att ta vid där jag slutat.

Så följde några jättejobbiga år. Den som inte jobbat på ett grupphem för tonårsflyktingar kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur det är. Roligt, lärorikt, stimulerande och fruktansvärt krävande.

Jag ägnade mycket tid åt min egen religiösa utveckling också. Jag åkte ibland på retriter till Berget i Rättvik och jag minns en gång, när jag var helt slut när jag kom upp dit, att jag stod vid Siljan och sa till Gud att, nu är jag så trött att jag inte orkar tänka och att han därmed inte kunde nå mig på djupet, men att han skulle vänta på mig, för jag skulle snart komma till honom igen.

Så tillbaka till jobbet igen. Jag ville helst mer och mer vara med min Gud, men var ju tvungen att leva och jobba i världen också.

Jag var med ungdomarna och åkte skidor i fjällen några gånger. Lötenkyrkans ungdomar ordnade skidresor under sportloven och då var jag med tillsammans med våra ungdomar.

Det hände naturligtvis väldigt mycket under åren som gick. Både positivt och negativt. Jag fick band till flera ungdomar som kommer att hålla livet ut.

Jag läste mycket och har alltid gjort så. Nu märkte jag att jag enbart kunde läsa "religiösa" böcker och skrifter.

På något märkligt sätt gick det inte att läsa något annat. Jag tänkte att "är jag så trött att jag inte kan koncentrera mig på läsningen", men det stämde inte, eftersom jag kunde läsa den andra sortens lektyr. Därför läste jag mer och mer i bibeln och andra böcker som t.e.x. Bo Gertz har skrivit.

Sedan blev det så på hemmet att föreståndaren tog ett års tjänstledighet för studier.

Under det året var jag föreståndare. Som vanligt var det mycket turbulens på hemmet och den bitr. föreståndare som först jobbade med mig och som jag trivdes jättebra med, kunde inte jobba kvar p.g.a. en av de andra anställda.

Så kom det dit en ny och det tar alltid tid att komma in i ett nytt arbete. Men det rullade på och vi gjorde så gott vi kunde.

Det är mycket speciellt att jobba på ett sådant grupphem och vi hade en styrelse som kunde alla skrivna regler, men som var totalt inkompetent när det gäller att handskas med människor och förstå dynamiken inom en ungdomsgrupp och en personalgrupp i samspel, som jobbar/lever under samma tak. Därför hade vi inget stöd utifrån, vilket vi naturligtvis skulle behövt.

När det så blev dags för föreståndaren att komma tillbaka till sin föreståndartjänst, förstod jag att det skulle bli väldigt jobbigt för mig att jobba med henne igen, efter att ha varit föreståndare själv under en så lång tid. Föreståndaren var charmig på många sätt, men hon hade en tendens att det alltid måste finnas dramatik och kaos mellan ungdomarna eller personalen eller helst mellan allihop.

Fanns det inte någon naturlig sådan, skapade hon det själv. Detta hade jag upplevt som väldigt jobbigt innan hon tog tjänstledigt och det skulle ju inte bli lättare nu. Det fanns ju tillräckligt med naturliga problem, så vi behövde inte göra några sådana själva tyckte jag och den övriga personalen.

Så åter igen, vad göra??!! Jag var mycket trött eftersom även jag jobbade med sovande jour och mycket övertid. Det är mycket jobbigare att sova på ett hem än någon kan förstå som inte gjort det.

Det var först efter midnatt som jag hade lugn och ro till att sköta bokföringen. Dessutom var jag kontaktperson till flera av våra ungdomar som flyttat ut.

Det kändes inte bra att bara släppa iväg dem till eget boende helt ensamma, så vi följde dem även efter utflyttningen.

När jag senare fick anledning att summera mina arbetsuppgifter, var det en orimligt hög arbetsbörda jag hade.

Ja, så till frågan vad skulle jag göra för att inte utsätta mig för mer bekymmer på jobbet!?

Jag ska studera tänkte jag. Det fanns en ettårig kurs på Hagabergs Folkhögskola i Östertälje. Svenska Kyrkans grundkurs. Den passar mig tänkte jag. Den kanske t.o.m. kunde öppna fler dörrar för mig när jag var klar med den.

Jag skickade in min ansökan för sent, men de antog mig ändå.

Styrelsen godkände också min tjänstledighet, så då var allt klappart och klart.

När föreståndaren började jobba igen var jag i Östertälje på min kurs.

Det var skillnad i tempo det. Där hade jag ju bara lektionerna och läxorna att sköta. Verkligen avkopplande och stor kontrast till min tidigare situation.

Prästen som var vår lärare var jättebra och det var en lisa för själen att få gå där.

På kvällarna tog jag promenader, var på mitt rum och läste eller var i ateljén och karvade i sten.

Ibland fikade vi tillsammans på våningen där jag bodde också. Jag drog mig mer och mer inåt mig själv. Jag ville in till kärnan. Ibland tänkte jag, är det här nyttigt?, men fortsatte ändå för att se vad det hela skulle leda till.

På helgerna åkte jag hem till min lägenhet. Jörgen bodde ju kvar i Uppsala då och så även Birger och Ingrid. De väntade sitt första barn.

Jag var jättelycklig över det, men tillbaka på skolan började jag se konstiga saker.

Det är inte lätt att beskriva vad jag såg, men luften såg ut som ni vet att det kan göra på asfalterade vägar riktigt varma dagar. Det syns som något sorts värmelager som rör sig i olika riktningar och i olika lager.

När jag började se detta blev jag först förskräckt och undrade vad det var, men var trygg i att jag kände mig så, just trygg. Jag minns att jag stod i fönstret i korridoren och tittade ut på träden som de sågat ner och "värmevalnningarna" gjorde att det såg lite främmande ut.

Så blev jag sjuk. Fick ordentlig influensa och eftersom jag har astma, blir det alltid lite svårare än det blir för ickeastmatiker.

Stannade hemma ett tag och så tillbaka till skolan igen. Nu fortsatte det att hända saker. Jag kände mig mer och mer  frånvarande i något behagligt tillstånd.

Jag läste bibeln på kvällarna och skrev även dagbok i rim varje kväll. Det hade jag hållit på med ett tag.

Jag hade en uppenbarelse/dröm att Babylon var störtat. Det var så tydligt och det var en mycket stor svart båt som hade lagt till vid stranden. Jag visste att det var bara jag som visste att hon inte låg förankrad, utan hon stack iväg bort över vattnet. Hon fanns inte mer.

Det var en mycket stark upplevelse.

Det var inte första gången jag hade den "drömmen", men det var första gången den var så stark och påtaglig. Jag visste att jag borde berättat det för andra tidigare, men jag hade hållit tyst om det. Nu fick jag en ingivelse att jag skulle berätta det, så det gjorde jag för min lärare.

Han måste ha undrat vad jag talade om, antar jag, men för mig i mitt tillstånd, var det helt naturligt. Och viktigt!! Inte minst det!

Nu balanserade jag någonstans mellan dröm och verklighet, eller ska vi säga i Anden, vilket är det rätta uttrycket.

Hur förklara detta för andra??!!!  Jag minns att jag satt på lektionen och jag skrev Abba Fader i mitt block. Det kändes ofta som om jag fick frågan om jag ville och jag svarade varje gång med samma ord, Abba Fader.

Vad det skulle innebära visste jag inte, men att jag ville gå igenom vad min Gud än ville att jag skulle gå igenom, det visste jag. När jag skulle åka hem på helgen gav jag min lärare en kram och tackade för svaret. Jag menade naturligtvis svaret att Babylon var störtat. Han hade ju genom sitt varande bidragit till det han också.

Så var det en mässa på skolan i kapellet och vi skulle ta nattvarden. Jag stod framme vid ringen tillsammans med de andra och när läraren, som var präst, gav mig vinet blev jag nästan slagen till golvet. Det var en så fruktansvärt stark känsla att den höll på att kasta omkull mig när jag drack av det. "Kärlekskänslan" kom över och i mig så stark att jag nästan inte kunde förvalta den. Jag önskar att alla skulle få vara med om en sådan upplevelse, men jag förstår ju att det är omöjligt.

Vilken omtumlande känsla!! Så stark! Jag kan inte med ord beskriva det. Jag kände en så stark kärlek till alla efter det. Så stark att det nästan skulle kunnat gå att ta på den.

Jag minns natten efter vinintaget.

Jag kände en så stor lycka så det går inte att beskriva. Jag förstod att detta var en förlovning med Gud. Jag levde i Höga Visan under en lång tid framöver och det var den kristna församlingen som var föremålet för min kärlek. Förresten lever jag i den kärleken fortfarande, men jag har vant mig vid den, så det känns inte konstigt och omtumlande längre, utan helt naturligt. Jag har fått den så att säga på plats.

Och just jag!! Tänk att just jag fick vara med om detta!!!!!

Tror att detta hände en onsdag eller torsdag. I alla fall när jag kom hem och gick till kyrkan på söndagen, visste jag att det skulle bli bröllop mellan mig och Gud. Jag klädde på mig fina kläder, men inte så fina att andra som såg mig skulle kunna se vad som var i görningen. Minns att jag tog på mig vita strumpor och tog av mig skorna i kyrkbänken, för att jag skulle gå så tyst som möjligt fram och ta nattvarden för att ingen skulle märka något.

Fick inte väcka den björn som sov ännu.

På bussen till kyrkan träffade jag på en kille som också gick på Hagabergs folkhögskola och vi satt och pratade. Jag ville ju helst skrika ut vad som var på gång, men jag höll tyst. Så fort bussen stannade utanför kyrkan och jag satte ner foten på trottoaren, började kyrkklockorna att klämta.

Allt i sin ordning, tyckte jag och mitt bröst var så lyckligt. Jag ville gå uppför gången till kyrkan tyst tillsammans med den unge killen och ville inte bli störd, men på vägen där kom "hemmets" revisor fram till mig och skrek, för att överrösta kyrkklockorna, att "snart är det dags för revision". Ja, skrek jag tillbaka med ett leende, "ja, nu är det dags för revision"!!!!

Dörrarna till kyrkan stod öppna och innanför var det dukat med kaffekoppar och massor med tårtor. Allt helt i sin ordning, konstaterade jag ännu en gång.  Allt förberett inför bröllopet.

Ingen visste eller förstod vad som egentligen var på gång. Lötenkyrkan fyllde 25 år och det var därför alla tårtorna var där och det var dukat som till bröllop.

I kyrksalen satt jag så att jag kunde se prästerna i rak linje snett från vänster sida. Passagen var helt fri hela tiden. Ingenting skymde. 

Det var nämligen 2 präster dagen till ära och det var prästen i Gamla Uppsala kyrka som gav mig nattvarden.

Så var då bröllopet över men jag fortsatte att leva i Höga Visan med en kärlek så stark till alla i mitt bröst..

På något sätt kände jag att detta var något hemligt ännu så länge. Därför höll jag tyst om det.

Jag träffade min svärdotter Ingrid i kyrkan och vi satt tillsammans i bänken.

Sedan åkte hon och jag på stan och jag köpte ett par vita skor och vi var och tittade på barnvagnar, eftersom hon var gravid med mitt första barnbarn.

Hon sa senare att hon tyckt att jag betedde mig lite underligt. Självklart!!

Det som hände runt mig var det minsta man kunde kalla underligt.

Som t.ex när jag skulle röra en barnvagn, behövde jag inte röra vid den med handen. Den rörde på sig genast jag närmade mig den. Detta kändes lite ovant, men kul. Det kändes som om anden ville roa sig och det roade mig verkligen.

Nåja, det gjorde ju inget att Ingrid tyckte det var underligt, för det var det ju.

Nu var jag så uppe i anden att jag, när jag var hemma hos mig släppte efter ännu mer. Jag såg dimensionsnivåer. Jag såg att alla människor var tvungna att ta ett stort, eller flera steg uppåt för att inte bli kvar i den gamla världen. Den nya "kärleksvärlden" hade redan trätt in. Jag hade svårt att gå ute. Kände dimensionens förändring som en snara runt mina ben och den var fortfarande i otakt med världen. Snubblade och snodde nästan in mig i den och kunde inte förstå att ingen annan lade märke till vad som hände. Hemma fick jag ingivelser att varje natt ställa persiennerna på ett visst sätt, så jag genom ljusets brytning kunde få fram olika bilder när jag tittade ut. Det var alltid samma bilder. Det var som kupoler av guld.

Jag kände en "dimensionsvägg" mellan stan och det område där jag bor och kunde inte förstå att bilarna inte "krockade" och blev skadade sig av den. Men det var ingen annan än jag som såg den.

Jag hade under den senaste tiden skrivit dagbok och en del annat om vad jag kände för att skriva. Det var en hel del. Detta material kände jag att jag skulle lämna till prästen i Lötenkyrkan som jag hade stort förtroende för.

Jag la allt i en plastpåse och tog bussen till kyrkan. När jag kom fram, var det samma kille från Hagaberg som följt mig uppför "bröllopsgången" som satt och fikade i köket.

Jag frågade efter prästen och han sa att han var nere i ett av sammanträdesrummen i källaren på möte. Jag frågade honom om han ville vara snäll och gå ner och lämna det jag hade i kassen till honom. Jag sa att det var viktigt och han sa att han skulle gå ner med det när han fikat klart.

Själv ville jag inte överlämna det personligen. Det skulle varit svårt för mig att förklara vad det var och om det inte var "äkta vara" ville jag inte stå där med skammen över att ha gjort bort mig.

Jag minns att jag stannade utanför kyrkan och tog en cigarett innan jag skulle ta mig hem. När jag stod där fick jag åter igen känslan av frågan om jag verkligen ville göra det här.

Jag funderade och tänkte mycket. Jag hade ju chansen att gå in och ta tillbaka det jag skrivit ner. När jag funderade på om jag verkligen skulle ge mig in i det här tog jag med i beräkningen att jag kanske aldrig skulle kunna kommunicera med mina söner igen. I det tillståndet jag var, kändes det naturligt att tänka så, för jag visste ju inte vad det skulle innebära för mig själv i längden.

Jag visste alltså att jag skulle få avstå från mycket om jag fullföljde mitt "uppdrag".  Kanske allt!!??

Men med en stark förvissning i hjärtat var det ingen tvekan. Jag ville och skulle gå in i det och fullfölja det. Kosta vad det kosta ville. Därför ännu ett Abba Fader!

Jag hade tänkt ta bussen hem, men kände att jag behövde röra på mig ordentligt, så jag promenerade hela vägen hem ifrån stan. Det är ganska långt och det hade börjat blåsa och var ett hiskeligt väder. Det kändes helt naturligt att även naturen kände det jag kände inombords och vad som hände i Andevärlden.

När jag gått ett bra tag kom föreståndaren på "hemmet" med sin bil och stannade och tog upp mig. Jag ville ju allt annat än åka bil och inte i sällskap heller.

Jag ville vara ifred med mig själv i mitt tillstånd. Hon märkte hur jag mådde, trodde hon, så hon stannade bilen och släppte av mig. Så fortsatte jag min  vandring hem.

När jag kom utanför porten hemma, träffade jag på en grannfru och hon kommenterade vilken storm det plötsligt blivit. Jag höll med och gick in till mig. In i min dåvarande värld. Härligt. Äntligen ensam.

Som väl var, så var det ingen som märkte något annat konstigt. Det var för tidigt på en del plan att berätta det då. Vad prästen tänkte när han läste vad jag skrivit vet jag inte. Frågade aldrig och jag fick senare tillbaka det.

Nu började jag förstå att jag inte skulle klara ut det här ensam, eftersom tiden inte existerade normalt för mig. Jag glömde äta. Mitt hårschampo tog slut och jag gick till ICA för att köpa nytt och kom hem med badskum.

Då fattade jag att jag inte skulle klara av att leva så här. Jag behövd hjälp med att klarar de vardagliga bestyren. Annars var det ett mycket behagligt tillstånd.

Det hände så mycket i mitt huvud att jag hoppas att jag ska komma ihåg att berätta allt.

Jag var inte i det tillståndet att jag kunde ringa Jörgen och säga, kom hit för jag klarar mig inte själv just nu. Jag är ju inte den personen som det har hänt något sådant för, någon enda gång i mitt liv tidigare.

Därför tog jag och drog ut telefonkontakten och därmed visste jag att han skulle komma och undra vad som var fel.

Så blev det också. Det tog inte lång stund förrän han var här.

Jag försökte mig på att berätta om att jag levde i Höga Visan och lite av vad som rörde sig inom mig, men mycket begränsat. Märkte ju att han inte förstod någonting och det hade jag inte förväntat mig heller. Jag berättade om det tredimensionella pusslet jag höll på att lägga, men gav upp när jag förstod att han inte förstod någonting.

Stackars Jörgen. Att få höra sin mor berätta om de mest konstiga saker. Måste varit skrämmande. Jag förstod det, så jag bad prästen i Lötenkyrkan prata med både honom och Birger, just för att de inte skulle vara rädda. Han gjorde så och även prästen på Hagaberg ringde upp dem och pratade med dem.

När Jörgen  kom kontaktade han Birger och de båda rådgjorde sins emellan och med mig om vad vi skulle göra. Jag sa bara  att jag litade på dem och att jag skulle göra det de bad mig om.

De tog kontakt med min husläkare och vi fick rådet att lägga in mig på Ulleråker. Naturligtvis gick jag med på det. Jag behövde ju vara någonstans där jag kunde få lagad mat vid rätt tider. Någonstans med rutiner. Min tidsuppfattning var lika med noll. Nästan.  

Egentligen borde jobbet skickat mig till en retrit på Berget i Rättvik, för det var där jag hörde hemma, men det fattade de inte.

Naiv som jag var trodde jag att de ville mig väl, men det skulle jag bittert få erfara senare, att så inte var fallet.

Nåja, nu var jag inom lås och bom och det kändes svårt på nätterna. Jag är en fri själ och har svårt att känna mig ofri, men det gick bra ändå. Nu kunde jag ju koppla av ännu mer. Nu var det ju andra som skötte resten, så jag kunde gå in i det jag var med om.

Jag skickade bud efter styrelseordföranden till hemmet och han kom, men han var livrädd och inte till något stöd. Däremot så kom prästen i Lötenkyrkan samtidigt och han visade inte något förakt för mig på något sätt, utan ville stödja

både mig och mina söner. Det är jag mycket tacksam för. För honom var det inga konstigheter. Helt självklart ställde han upp.

Det snurrade väldigt fort i mitt huvud och jag läste rubrikerna i tidningen för att hålla mig a jour lite med vad som hände i världen ändå.

När jag tittade ut genom fönstret på sjukhuset såg jag en del tallar som såg ut som om de stod i brand. Jag förstod att det bara var en synvilla, men det var mycket vackert. Det som också var märkligt var, är att det på ena sidan på avdelningen fanns det massor med fåglar, medan på den andra fanns det inga alls nästan. Jag stod och tittade och så kom det 2 talgoxar och de flög väldigt lågt. Så nära marken att jag undrade hur de kunde få luft under vingarna. Förstod att de var i dimensionen under den nya.

Det fanns ett gammalt piano eller något slags orgel på avdelningen och jag minns att jag kunde ta med händerna på det och jag tänkte att jag skulle kunna stämma det med mina händer.

Det hade jag kunnat göra också om jag verkligen velat.

Jag läste hela tiden Fader vår för mig själv. Jag var i ständig bön under tiden som Gud möblerade om i mitt inre med andens hjälp.

Både Jörgen, Birger och Ingrid kom ofta och hälsade på. Det var trevligt, men det var inte någon trevlig avdelning jag var på egentligen, men det gick an.

Det var skönt för mig att se att mina söner mådde bra, för det var det enda som oroade mig i mitt tillstånd, att de skulle må dåligt. Jag ville ju vara i min värld och jag förstod dem, men de förstod inte mig. Ganska självklart.

Jag är medveten om att det förmodligen tog så hårt och djupt bl.a för att jag var så utarbetad och tog för givet att styrelsen och mitt jobb skulle förstå det också, men så var som sagt inte fallet. Eller också ville vår Herre ha mig så sårbar och öppen för att kunna fullborda sitt verk i mig. Jag vet inte och idag spelar det inte någon roll alls.

Läkaren sa till mig senare att vem som helst, med den arbetsbördan jag haft, kunde råka ut för det här. Det kändes skönt att få veta att jag inte var tokig, men inte ens hon förstod vad det egentligen handlade om. Självklart det också.

Jag minns att föreståndaren ringde till sjukhuset och frågade mig vad hon skulle säga till barnen. Fråga mig om det!? Det var väl inte konstigare än att säga att jag var sjuk!!

Nej, nu handlade det om att de trodde att jag var psykiskt sjuk, vilket ju på ett sätt stämde, eller rättare sagt inte, men att jag inte klarade mig ensam just då.

Aldrig tidigare hade en löpeld gått fortare än den gjorde nu. Alla fick på något konstigt sätt veta att jag var "psykiskt sjuk". Det undgick inte någon i hela kyrkan. Märkligt! Jag hade varit sjuk många gånger tidigare i min astma och fått sitta upp på nätterna och sova, men det var det ingen som skvallrade om.

Nu är jag cynisk, men det är sant att alla "gottar" sig i andras öden när det gäller psyket.

Det är ett skamligt område och jag lider med alla som lider av någon psykisk sjukdom. Vi behöver förändra vår syn på dessa människor. Det ska jag skriva en text om vid något annat tillfälle. Nu åter till min berättelse.

Vi lever ju i nutiden och detta hände 1995. Hade jag bara fått vara i anden så länge som jag velat och kunnat hade jag kommit ur det av mig själv, men samhället är ju uppbyggt så att man måste jobba för att få det att gå ihop ekonomiskt. Det är inte uppbyggt så att man kan leva i ett tillstånd mellan natt och dag någon längre tid.

Nåja, nu ska jag försöka komma ihåg att berätta det som hände i mitt huvud.

Jag såg som sagt Babylons fall. Skökan har fallit, men det tar tid för henne att försvinna helt. Hon finns fortfarande i denna stund som jag skriver det här, men det är bara en tidsfråga. Den försvinner mer och mer. Det märks i nyheterna på TV och i tidningarna. Det går på rätt håll, fast det kan se ut som om det går åt det motsatta, men så är inte fallet.

Den nya tiden har också inträtt. Det gjorde den 1995, men det tar också tid för den att stilla sig och att komma ifatt i tiden. Det är så att det handlar om 3 dimensioner som ska få pusselbitarna på plats. Därför sker inte allt samtidigt, utan lite här och lite där. Jag talar nu om hela världen. En del händelser ligger efter i tiden och andra håller på att stabilisera sig. Andra har hänt för mycket längesedan och andra kommer att hända. Tiden finns ju bara till för oss och inte i evigheten, som vi ju egentligen lever i.

Jag stod i mitt fönster och tittade på hur bilarna kunde köra igenom "väggen" mot den nya världen utan att skadas av den. För mig var den så påtaglig och kompakt, att det borde varit omöjligt och även att stegen vi var tvungna att ta upp till de andra dimensionerna i etapper, borde känts av utav alla. Nu var det ju så att det var bara jag som märkte dem och ingen annan.

Hur gick det till att de inte kände och märkte något? På sjukhuset ville de att jag skulle ta medicin, men när jag vägrade, blev jag utsläppt och fick bo hemma. Nu klarade jag mig bra, men skulle inte klarat av att jobba. På nätterna satt jag och åt med olika länders ledare. Jag såg dem inte, men kände deras närvaro mitt emot mig vid bordet i köket och märkligt nog hade jag någonting från varje land som jag dukade med.

Har ju fått som presenter från lite här och lite där under mitt liv.

Jag satt och samtalade med samtliga. Inte med ord, utan i anden. Det upptog mycket av min tid.

Satt och hade ett mycket långt samtal med någon i Brasilien. Som jag sa, så såg jag aldrig någon, men kände närvaron mycket påtagligt. Jag kunde inte själv planera vad jag skulle göra. Jag gick dit där jag blev kallad.

Ni ska veta att jag hade fullt upp under den här tiden.

Jag var mycket ute i naturen den här tiden. När jag gick ut hade jag alltid en kapuschong på jackan uppslagen. Där fanns ett stort märke insytt och jag fick tillsägelse att ha den uppe, så att änglarna skulle se att det var jag, när jag var ute.

Jag gick genom skogen och solen lyste på mig genom träden hela tiden. Det kändes som om jag hade en osynlig tråd som jag band samman alltig med.

Jag gick upp på en kulle och just när jag var där kom ett flygplan i exakt samma ögonblick i zenit rakt ovanför mig.

När jag tittade på bilarna på vägarna, var det alltid samma färger på bilarna i en viss ordning och de möttes alltid i ett exakt lika ögonblick. Den osynliga tråden bands ihop.

Det svåraste jag var med om var att jag var med om Kristi korsfästelse. Det var en sorgeperiod. Det gjorde fruktansvärt ont och det kändes som om det var min egen far som jag sörjde, men det var det egentligen inte. Känslan var bara densamma. Min far levde fortfarande då.

Det kändes som om jag knöt samman trådarna mellan de olika dimensionerna på  detta osynliga sätt och jag kan inte ta upp och skriva om allt. Det skulle ta flera kilometer papper och det är onödig information att upprepa flera händelser av samma sort.

Under den här tiden tvättade jag alla mina kläder rena. Inte bara kläderna, utan allt jag hade. Lakan, dukar mm. Allt tvättades rent. Det kändes rätt att göra det.

Jag åkte till Stockholm och just när jag gick förbi en kyrka, började klockorna klämta. Det var massor med sådana händelser.

Jag åkte till Hagabergs folkhögskola och skulle packa mina tillhörigheter, för nu hade skolan slutat och jag hade inte genomfört hela programmet, men det gjorde ingenting. Programmet som jag genomgick var desto större.

På vägen dit såg jag alla kyrktorn och det kändes som om jag knöt samman dem också med min osynliga tråd. Framkommen till Hagaberg knöt jag samman olika punkter även där. Jag gick t.ex rakt in i kapellet, för då kunde jag "knyta ihop" det som fanns på taket. Den var under upprustning, men jag gick in ändå. Jag gick i olika korridorer och kopplade ihop fönster med telefoner mm. I anden och inte fysiskt. Jag vet att det inte låter klokt, men så var det.

Jag minns också att jag gick rakt fram vart jag än gick. Jag tog alltid den "raka" vägen även om en väg var krokig. Nej, rakt fram gick jag.

Jag hade ingen bil och inte borde jag köra någon sådan heller i mitt tillstånd, så jag kunde inte ta med mig mina saker från mitt rum på Hagaberg. Jag träffade prästen när jag var där och han bjöd på bulle och vi pratade en stund.

Birger lånade senare sin svärmors bil och körde mig dit så vi kunde hämta mina grejer.

Därefter tog jag tåget ner till Småland och mina föräldrar. Jörgen hade haft all möda i världen med att bortförklara varför jag inte hörde av mig till dem under den här tiden, men han lyckades. Det skulle bara oroat dem om han sagt att mamma har blivit knäpp.

Jag hade ju aldrig varit det förut, så de skulle inte förstått någonting och det var bara onödigt att oroa dem i onödan. Men nu var det alltså dags att hälsa på dem.

Hela tågresan tittade jag på alla kyrktorn. Liksom band ihop dem också genom hela landet. Bilarna körde fortfarande så att de möttes exakt framför mina ögon.  

Det kändes nästan som om vi flög fram bland molnen. Det var någon sorts lugn i vagnen, så alla satt tysta. Det var jag tacksam för. Då kunde jag ju ägna mig åt mina tankar eller vad jag nu ska kalla det. Känslor kanske.

Jag fick en vision tidigare om just min far och mor. Som jag sa tidigare, så låg vårt hus sist på vägen när jag växte upp och jag såg huset med skogen runt omkring. I verkligheten hade de sågat ner hela skogen och byggt ett helt nytt bostadsområde runt vårt hus då.

Men i alla fall i min vision såg jag hur min far "band" min mor vid rullstolen.

Hon blev rullstolsbunden när hon var lite över 50 år. Hon var en mycket egoistisk och dominant kvinna och det kändes rätt att min far "kuvade" henne med att hela tiden hjälpa henne, i stället för att ställa krav på att hon skulle träna och komma igång. Därmed blev hon ju passiviserad och hjälplös.

Det är så många som av "snällhet" hjälper sina nära och kära så att de blir "bundna" i stället för fria. I all välmening alltså.

Jag tror egentligen inte att den här visionen egentligen gällde dem, men att det visade mig hur det kan vara.

Det jag ska berätta nu hände mig i anden under tiden jag var hemma i mitt hem eller på sjukhuset. Minns inte vilket.

Jag upplevde att min far åkte upp till himlen i en väldig fart. Som med en katapultstol. Detta var säkert inte han heller, men han fick ta den platsen för att jag skulle få se hur det kunde gå till.

Sedan upplevde jag en fruktansvärd ilska fara fram igenom alla gatorna i samhället. Den var så fruktansvärt stark att den plöjde upp alla gatorna, så det blev som stora diken där gatorna varit.

Detta började där min väninna bodde som jag tillbringat min mesta tid hos och som hade en bror som mördade en av sina anställda.

Deras hus låg lite utanför samhället lite förbi kyrkan. "Gatuilskan" plöjde sin väg

där uppifrån och ner genom samtliga gator i samhället. Då förstod jag att han hade fått betala ett pris som inte var enbart hans eget, utan en ackumulerad ilska från många människor.

Tro nu inte att jag försvarar hans handlande, för det tar jag avstånd ifrån och det får han själv stå för, men jag förstod sammanhanget, att det är så mycket mer som spelar in i vad som händer än vad vi kan förstå.

Så kommer jag då till min hemby och min far möter mig med cykeln där bussen stannade. Det går en buss dit på morgonen och en på kvällen.

Döm om min förvåning när jag ser att samtliga gator i samhället var eller hade varit uppgrävda och det var exakt på de gator jag sett i min vision. Inte ända upp till kyrkan, men de var på väg att gräva åt det hållet och var nästan framme.

De hade väl lagt ner några ledningar, men att det stämde med min vision gjorde att jag blev bekräftad på något sätt i det jag sett. Förstod att allt inte bara varit inbillning.

Jag gick som vanligt ut och tog min kvällspromenad. Det gjorde jag alltid när jag var där, för på den tiden var jag rökare och det visste mina föräldrar inte om. Jag var storrökare i över trettio år, utan att mina föräldrar visste om det.

Nu gick jag på så gott som samtliga gator och välsignade dem. Det kändes rätt att göra det.

Jag förstod också under den här tiden att jag ju alltid talat med Gud om allt och jag förstod nu att han lyssnat särskilt noga eftersom jag rökte och röken gick upp till honom. Jag rökte för det mesta utomhus och då var det många tankar jag tänkte när röken steg uppåt och jag förstod nu att Gud hört mig bättre då.

Jag hade många gånger försökt sluta, men misslyckats men när det här var över skulle jag lyckas, utan någon större ansträngning. Jag tror att det beror på att jag kommit så nära Gud nu att han med lätthet kan höra mig ändå. Det är en gissning. Ingen vision.

Jag fick många insikter under den här tiden. Kärleken