Dina händer är fragmentarisk aska
av en istid,
jag alltid vill bevara
i den svartaste av nätter.

Jag ser din skugga
i en nattfjärils brustna vingar
som speglas mot rutan
-kanske är du i den lilla kroppen-.

Men om jag släpper in dig,
kommer du inte ut igen.

Jag hoppas ingen håv
fångar den lilla kroppen.
Med dem trasiga vingarna.

En liten själ
är en själ likväl.

Du finns i det fria,
i varje dags början och slut.
Ett fragment av en evighet.