Jag tror jag känner igen dig fast vi aldrig setts
mer än på gatan så där
när vi båda betraktade asfalten möjligen,
men nu ser du upp och ler.

Ser rakt igenom mig
som om du vill säga något
som jag skulle känna in.
Jag kan bara inte förstå vad det är.

Jag står där och känner mig naken
och vi stirrar båda för djupt.
Jag får en lustig känsla
av ensamhet.

Det är en slags frid i en främlings blick.
Så går du
och det finns inget mer att läsa av.

Jag tänker att jag stirrat in i någons ögon,
någon som har ett namn.
Tankar och känslor jag vill veta.

Någon som gått förbi och lämnat ett spår.
Tillräckligt starkt för att jag ska sörja
att ingen av oss sa hej.

Eller utvecklade det hela till en fika.