Vi kvinnor lever kanske tills vi blir 80 år, så då är ju medelåldern här nu, där jag befinner mig vid 39.

Åsa berättade häromdagen att vi närmar oss medelåldern. Jag studsade nästan till av ren förskräckelse fast jag gärna vill befinna mig mitt i livet och det även om 10 år.

- Läs artiklar där det står att en medelålders kvinna försvunnit t ex och sedan i löptext står det en kvinna i 40 års åldern, sa hon.

- Nä, inte jag, inte som jag känner mig inombords...ni må tro att jag rent ut sagt la upp ett gapskratt och fnissade länge åt detta i rena rama förskräckelsen.

Saken är den att vid 37 års ålder separerade jag från min man och har sedan dess utvecklats enormt. Känner mig verkligen nyupptäckt av mig själv och tycker om mig som den kvinna jag är.

En mycket god manlig vän jag berättade det här för sa åt mig att jag förmodligen är rädd.

Kommit underfund med att det enda jag är rädd för är att jag ska avstanna i det jag upplever. Även att något ska hända så jag missar livet och inte kan vara med mina nära och kära.

Det är den enda och trots allt den största rädslan och min alldeles egna.