Hur många har inte frågat sig,
vart ska jag börja någonstans?
Hur många har inte saknat utgångspunkt,
till att hitta någonting alls?

Och där fastnar orden,
Vill komma fram med unik mening
Som om vi sökte stjärnorna,
Att leta mellan raderna

Ropar ekot efter sans
Som blänker med själens ljus
Och ser vidare än i spegelns djup

Förändringen fastnar
Att verkligen tänka efter

Så öppnar känslan upp,
Och försöker göra sig påmind
När dörren kommer ihåg,
Står på glänt om att förstå

Är tillräckligt vaken
Vid ömhetens tro

Tiden går
Om hur förklaringarna mår

Mitt inre må vara låst med kedjetanken
Men mitt förstånd blåser upp till storm
Och mitt hjärta går med det flow
Som skeendet te sig,
med idéernas lek.

Vildhetens sårbarhet
Leker med allt förtret

Förnuftets fantasi
Ruvar på känslan inuti

Sveken bleknar allt mer
Men förlorade åren gör så att jag ser

Tanken bakom varje steg
Reflekterar ljuset åt att jag ler

I mörkrets dimma
Kan jag försvinna

Gömma mig i ovisshet
Gör ändå din kärlek mig hel

I glömskans spår
Leder du mig på vägar
Dit jag själv aldrig når

Beundrar din inre moraliska kompass
Våra vägar korsas
Och lyckan brinner lagom varmt

På något sätt balanserar extremheterna varann
När vi fann i varandras famn

som en löpeld
sprids dina idéer
och blir inspirerad av
allt du giver

behöver inte längre luta mig emot
din kärlek som jag tog

som en svalnande lavasten
sprids ett underbart sken

blir som en söndertrasad sand
när allt sant
vilar i din hand

behöver inte längre leta efter dörrar
din närhet som finnes
letar sig orienterande i sinnet
kvar är allt som är det rena i minnet

i en parantes
nämner jag aldrig dem
som gjorde mig skev

Dags att leva med vad jag kan ge