Natten var en pärla,
en dyrbar diamant.
Den lyste som en stjärna.
Två själar och ett löfte.
Så kom dagen.
Speciellt den där dagen
var vacker.
Det var hennes dag.
Hennes dag och hans dag.
Så kom tiden,
strax efter middagstid,
med gnistan i hennes öga.
Efter att ha väntat
så många gånger:
En vårblomma döpt.
Löftet infriat.
Den lyckliga dagen.
Den lilla mannen
och den stora kvällen
omfamnade henne.
De tre var ett.