Jag drömde i surrealistiska färger och Dali och en fantastisk berättelse som om den vore film hade överträffat allt annat som någonsin setts. Men när jag vaknade var allting borta.

Man vaknar men ligger kvar och blundar hårt för att söka tillbaks till det där underbara landskapet. Lite till, bara lite till. Var var jag någonstans? Måste hitta det. Var tog det slut? Måste hitta slutet så att jag kan fortsätta. Där! Nej, snälla, försvinn inte! Kom tillbaks! Nej! Neeeeeej!

Och vardagen är tillbaks och drömmarna kanske bara finns i drömmarna. För nu är vardagen här. Och det är surt att gå upp och jobba. Och du kan inte skapa dig en dröm för det verkliga drömmarna finns bara då du sover. Även om det finns människor som försöker. Som flyr verkligheten på ett eller annat sätt. Men det är en annan sak. Det har du ingen tanke på då tankarna säger åt dig att du inte vill gå ifrån det där underbart sköna, som du till slut blir tvingad att resa dig ur.

Livet är elakt.