affekt ur illusion
det är lite som att ju mer man älskar
ju mer har man att förlora
det är lite som att ju mer jag förlorar
desto mer vill jag älska
för vad annars finns det?
det är så orättvist
när mitt hjärta smärtar
från brist på bekräftelse
när jag i andra handen
håller allt jag någonsin drömt om
det är nästan så att jag spelar mig själv
ett spratt
suktar mig själv
samtidigt som mina lemmar
inte längre orkar
ska jag identifiera mig med brutna lemmar
och allt det där smutsiga
försöka beskriva hur smutsig jag är
när allt folk ser är mitt blonda cocosshapoo
och rakade ben
vad ska jag säga
när jag är en av dom alla andra
en av dom alla andra
som fallit offer
för maktspel och kvinnohat
när mitt arv
går att lära i mitt dna
på mina ränder
längs med tumnageln
om nån nånsin utreder
om nån nånsin utreder
själslig smärta
om nån nånsin utreder
collateral damage
av krig och förstörelse
av makroekonomiska maktspel
som bara Thåström kan ge ton
och ett människohat så stort
att världshaven kollapsar
och bin inte längre pollinerar
kommer denna modiga
stackare inse
att allt var samma
från början till slut
och att allt annat
ja, blott
en illusion