Över nakna höfter och drömmar
förföriskt svepta
i allt det vi inte vågade säga

innan solen gick ned
gavs löften endast lust och idioti kunde

hålla

tystnad och tid
rodnar våra kinder

omvärlden strålar påminnelser genom otvättade

fönster

in till själen
så djupt karvas minnen av allt som skedde i de små

timmarna

springer förbi
och all tänkbar framtid svävar

viktlöst

kysser våra halvt öppna ögon varandra

vi borde ligga kvar här

för alltid

om vi stiger upp
då spricker vårt dunkla ögonblick


och morgonljus

blir morgondag