Ännu en av mina kortnoveller från tidigt 1990-tal:
------
BABSAN RÜCKERT

Torsdagskvällen lägrade sig över den lilla staden. Babsan Rückert stod jaktklädd framför spegeln, drog lite i klänningsfodralet, kollade att inga maskor gått och lade sista handen vid den raffinerade vampsminkningen. Fröken Rückert stod i sin prydno i bästa lurendrejstassen, balanserande på sina höga klackar, i tankarna redan med de långa, av rödlackade naglar prydda fingrarna, djupt nere i någon handelsresandes stinna hästhandlarbörs.
Hon slängde ner etuiet med de hemrullade cigaretterna i sin lilla handväska av guldlamé, tog en slurk vin direkt ur den på diskbänken stående flaskan med Blue Nun, och steg ut i kvällen. Hon hade en bit att gå. Hennes jaktmarker låg inne i centrum, på Värdshuset eller Statt, och som vanligt gick hon till fots ute ifrån Stenröset, ett småtrist bostadsområde med slaskiga trevåningshus från 60-talet, där hon bodde med utsikt över en steril lekplats, planerad av någon som aldrig varit barn.

KRIGSBARN & KALLSKÄNKA -
LINAN UT

Babsan hade finskt påbrå. Hennes mor kom hit som krigsbarn, och blev senare kallskänka på Statt. Babsan far var en handelsresande som spenderat en enda kort kväll i en sjavig hotellsäng med Babsans mor, som varit lätt beskänkt av alla slattar billigt vin under arbetspasset, och känslomässigt utsvulten, och inte särskilt svår att komma in på livet.
Babsan hade som barn varit med sin mor på jobbet på Statt, och småningom vuxit till sig och dragit på sig hungriga karlsloksblickar, som rann utefter hennes mognande konturer. Det hände sig vid något tillfälle att en resande bjöd upp henne på dansgolvet, och var så generös med drinkar att Babsan fann för gott att löpa linan ut, vilket renderade henne en rejäl dusör som dessert. Därmed började Babsan hänga i pianobarerna både på Statt och Värdshuset, och hennes specialitet blev att lura handelsresande på pengar och ära.

FÖRSÅTLIGA VAMPKROKAR

Babsan var absorberad av den folkenkla astrologi man möter i den kolorerade veckopressen, och studerade noga astrospalterna i Allers och Hemmets Veckotidning. Om läget verkade vara i hennes favör skyndade hon att lägga ut sina försåtliga vampkrokar för de resande som dök upp i baren.
En kväll i början av veckan stapplade Helge, resande i kontorsvaror från Bollnäs, in i pianobaren på Värdshuset.
Babsan Rückert reagerade genast, och snart tornade hennes bröst upp sig över parketten. I Allers astrologispalt för veckan radade stjärntecknen upp sig i uppmuntrande samstämmighet, så Babsan gav sig med tillförsikt in i sin obskyra hantering.
Snart trängdes Fröken Rückerts bröst över bardisken tätt intill Helge, som höll på att ramla av stolen av förvåning över sin tur.
Snart dansade han läskpapperstätt med Babsan Rückert, och dansbandet spelade "Strangers in the Night".
-"Vilket tecken är du född i?" frågade Babsan listigt. Själv var hon Stenbock. - "Jag är Vattuman", svarade Helge. - "Oh, jag också", ljög Babsan sockersött och gned sig genom sidenet mot Helges gabardinbyxor, medan de uppstudsiga brösten trängdes i urringningen, tätt upptryckta mot Helges svettiga vita skjorta. Senare erfor Helge att det mesta var bomullsstoppning, men då var det försent att klaga, och förresten räckte det som fanns till, beslöt Helge. Han hade dock senare, när han iklädd eftertankens kranka blekhet styrde sin Volvo mot Bollnäs, anledning att sörja innehållet i sin tidigare relativt välfyllda börs.

JULHÄLSNINGAR

Vid jul skickade Babsan julkort till alla de handelsresande hon lurat under året, för hon hade ett gott hjärta och blev lätt sentimental när hon såg tomtarna nicka beskäftigt i skyltfönstren och krubborna stå proppfulla med knubbiga Jesusbarn på varuhusen. Babsan var egentligen en helylletjej med husliga och kärvänliga ambitioner.
Hon bodde i ett litet hyresrum en trappa upp. Kokplatta och diskbänk fanns bakom ett par utfällbara luckor. Hon hade en smal säng och ett gigantiskt linneskåp. Linneskåpet hörde till rummet, och det doftade tungt av lavendel. Det var fyllt av prydliga högar av stärkt och vikt linne. Babsan hade t.o.m. krusat kråset på örngotten. Hon var av den gamla stammen kvinnor, i vissa avséenden, och kanske i själ och hjärta, fastän hon av omständigheterna drivits till att lura handelsresande så fort hon kom åt.
När hon kom inrumlande i sitt lilla hyresrum i sena nätter med någon lättlurad lax till handelsresande som hon hittat i pianobaren, var hon snabb att tända stearinljuset i den gröna vinflaskan och sätta fyr på rökelsen som stod i en hållare från Nok Kundi uppe på det monumentala linneskåpet, som såg ännu större ut än det var, p g a rummets litenhet. Över den smala sängens huvudända hade Babsan hängt en bild av Jungfru Maria och Jesusbarnet. Den hade hon skaffat på auktionskammaren. Varje gång hon lurade upp en handelsresande i den smala slafen sneglade hon nervöst på Jungfru Maria, men eftersom hon alltid tyckte att Maria log i samförstånd var hon inte sen att fortsätta ogärningarna.

EN KINES I STUDEBAKER

De enda gångerna hon kunde koppla av helt och vara sig själv, var när hon satt hemma hos Kinesen och drack kaffe och tittade ut över staden. Kinesen bodde i en trävilla på en högt belägen plats, och nedanför villan låg en liten fruktträdgård där Kinesen hade ställt ut trädgårdsmöbler och leksaker, ifall f.d. frun någon gång skulle tillåta honom att umgås med sitt lilla barn. Kinesen var vetenskapsman och nyskild, och Babsan hade fått förtroende för honom. Han hade räddad skinnet på Babsan en gång när hon gett sig på en rå sälle från Tokholmen som var handelsresande i små påsar, och i n t e var att leka med. Det var egentligen enda gången som Babsan gick rejält på pumpen, men Kinesen kom påpassligt förbi i sin gröna Studebaker när Babsan kom rusande ut från Värdshuset med påsförsäljaren hack i häl. Kinesen hade prickiga bältet i Slängdäng, och var van att reagera snabbt. När Babsan Rückert flög över trottoaren slängde han med van hand upp högerdörren på Studebakern, och Babsan föll i en båge in i bilens innanmäte, där hon trycktes fast i lädersätet av accelerationen när Kinesen dånade iväg uppför Kvarngatan mot trävillan på höjden. Gubben med pulverpåsarna hade inte en chans. Han kröp in på Värdshuset och kräktes på herrmuggen, för han orkade inte med att bli besegrad, och en kinesisk Slängdängexpert i en grön Studebaker var för mycket för honom. Han fick inte mycket sålt den kvällen, och morgonen därpå satte han sig i sin rostiga Folka och styrde kosan mot Karasjok. Kinesen var österländskt artig och förekommande, och ställde inga krav. Han ville bara ha Fröken Rückert sittande i rottingfåtöljen, för ros skull. Han var medlem i Föreningen Ensamma Rackare, och gladde sig åt att Babsan ramlat in i hans bil den där kvällen. När han såg på henne ur sitt kinesiska perspektiv tyckte han hon var som skuren ur en annan tid och ett annat sammanhang, där hon var femme fatale vid Beethovenaftnarna i 1800-talets salonger. Kinesen vurmade nämligen för den gamla centraleuropeiska kulturen, och hade ställt Beethoven, Chopin och Wagner på piedestal. Babsan, som aldrig hört talas om Wagner, lät Kinesen hållas. Ibland tyckte han att Babsan såg ut som en Nils Ferlin-groupie från 1940-talets Klara, sittande några bord från den på små papperslappar diktande diktaren, vid fönstret med de nerrökta gardinerna och begoniorna i lerkrukorna. Han var snäll, och han krävde aldrig att få dansa läskpapperstätt till Leif Kronlunds, som så många andra.

PAPPA

Det var alltså torsdagskväll, och Fröken Rückert hade promenerat hela vägen från Stenröset till Värdshuset, för att se om lyckan skulle stå henne bi. Hon kände efter att håret satt uppsatt i nacken som det skulle, och hon stannade till just utanför porten och bättrade på läpparna med ett färskt lager djuprött läppstift. Hon kastade ner den lilla spegeln i guldlaméväskan och steg in i lokalen. Hon satt en stund i skuggorna inne i hörnet bakom yuccapalmen, men strax steg en äldre handelsresande med silvrigt hår och grå gabardinkostym in i den halvskumma lokalen. Babsan Rückert suckade, tände en cigarett, reste sig upp, rättade till sidenfodralet och skred över golvet, snörrätt mot handelsresanden vid bardisken. En torsdagskväll på Värdshuset hade bara börjat för Babsan, men hon längtade redan till helgen, då hon skulle sitta i Kinesens rottingfåtölj med benen i kors och låta udda vara jämt, medan äppelträden ute i trädgården fylldes med drömmar av silver, drömmar av guld.
Och föga anade Babsan att den gamle mannen därframme vid baren, som hon skulle lura både heder och ära av i sitt lilla hyresrum i Stenröset, var högst densamme handelsresande som 26 år tidigare lägrat Babsans mor i en sjavig hotellsäng på Statt...