Två km spikrak riksväg över slätten! Flygrakan!

Rullskidornas tjugo kilometrar
i rytmisk, långsträckt, utvidgad framdans
med frisk vind i ryggen
och solens tidiga sommarvärma i maj
in från ett himlahögt vänster

Den friska gamla kroppen
klädd i korta svarta cykelhängslebyxor, blänkande;
röd cykel-t-skjorta, pannband, hjälm, ofingrade cykelhandskar,
glaciärglasögon, händerna greppande de långa rullskidstavarna
med sina nyslipade, hårdhärdade spetsar huggande i asfalten,
framfarten växlande mellan diagonalande och entusiastiskt stakande,
när, just vid Flygrakans östra öppning på riksväg 52,
där Enstabergakorset just passeras,
Like A Rolling Stone smäller till i iPodlurarna,
förstärkande min fokuserade energi ytterligare,
och jag stämmer in, faller in i den självklara texten,
i Dylans ylande modulation; skriker för att överrösta Dylan
och alla bilar som dånar om mig,
förser mig saklöst och ohämmat med den låttext jag, känns det som,
alltid kunnat, till punkt och pricka, klädd i betoning för betoning,
andetag för andetag,
sedan decennier, många decennier, ja, sedan 1965,
tammetusan hakar och jösses jävlar, yessir och tammefan;
Dylan och jag i sångens vilda utbrott ute på Flygrakan,
som Lapplands Drakrygg mellan Kuopervagge och Rabots glaciär;
en skärande överväldighet genom planetstruktur och tidlöshet;
en kroppslig lycka i en tour-de-forcematerialitet
som lyfter alla andliga aspekter frisinnat i en våg av befriande endorfini,
både Dylan och jag still on the road,
fast på olika sätt,
Jag 74,
men varken kropp, solsken eller Flygraka bryr sig,
låtsas inte om,
och det är Dylans 82-årsdag, slår det mig mitt ute på Rakan,
i diagonalardansen i Like A Rolling Stones grymma eufori,
och jag höjer rösten ännu ett snäpp
förbi solfångarparken: HOW DOES IT FEEEEEEEL?!