Det lilla vita huset
står och väntar där, ensamt
och jag har rest dit
som för att möta
en älskare, någon från en annan tid,
nästan bortglömd
vars händer och hud man bara med tvekan kan känna igen

och ändå tar man emot
låter handen förstulet glida
längs utsidan av mitt lår
medan jag skyndar fram
undrande om jag fortfarande
kan locka?

Minns tågresan hit
tyckte mig se honom redan i folkmassan
först; närhet, hopp, längtan..
men sedan:
avstånd, avvaktan, väntan...

nej, jag är inte beredd än