Kroppen har begränsat utrymme,
från topp till tå och vice versa;
bökar och vrider sig inom sitt BMI
i hudkostymens tvång,
men spinner understundom ut
i hårdpumpade girlander
genom sommarens varma rymd;
Persian Surgery Dervishes lämnade på repeat
i ett förbiseende
långt bakom i junivärmens lägenhetskvävning,
Terry Riley snart 88 i sin friskluftade japanska tillflykt,
på min nästa tvättdag

Döden är en torr försagdhet,
friktionsskapande;
livet en lekande lätt illusion
mellan såpbubblornas termikflykt
och rasbranternas uppehållna stenblock,
flackande mellan ensamheter:
En ensamhet här, en annan där;
vid frukost, vid läggdags;
allt viktigt på långt avstånd,
eller så tätt inpå att det inte upptäcks;
allt betydelselöst bildande mångdubbla lager
tankeloopar,
palissaderande runt jagets rundgång,
armkrokande med allt förutsett obestånd;
rädslan rysande
runt obehandlade stunder
på kö i tidsflödet,
samfällt sorlande i anatomins autoimmunitet
som de ortodoxa vid Klagomuren
eller publiken i Globen i väntan på Bob Dylan

Frågan är, och kommer altid att vara,
precis som nuet vi alltid vill avvisa

Sanningen viskar
ute i fingrar och tår, försiktigt,
när verklighetens förtrupper närmar sig
med sina tunga speglar fyllda
med mina alltförmänskliga vanföreställningar
förmörkande havshorisonten
bortom Gustav Dahlén och Hävringe

Jag fördjupar mig i ytligheter;
smyger över avgrunder; svävar i det osagda;
upprepar mig kloniskt i alla mina avbilder,
var för sig rymmande orden som lösgör,
onödiggör och befriar,
men svårligen låter sig uttalas:

”Du behövs inte, jag behöver dig inte”

Jag plockar förstrött med tidsenheter

Mänskligheten småpratar på radion