Det finns två ytterligheter
i hur vi förhåller oss till,
och förstår, det förflutna:

dels via de yttre, fysiska minnena
varaktiga, påtagliga,
bestående av stigar och ruiner,
trädets vridning och
ärret över ditt högra ögonbryn,
där vår korta tid vid skeppssättningen
inte tar mycket plats:
knappt sextio stenar på en hed,
den trampade marken kring akterstenen
och havet nedanför,
och av oss blott några fotspår på heden
som gräset snabbt hämtat sig från;

dels via de inre, personliga minnena,
föränderliga, flyktiga,
av vad som hänt, eller kan ha hänt,
eller vad som säkert borde ha hänt,
minnen som håller oss fast i vår berättelse
och pekar ut vägen vi har tänkt,
eller är tänkta, att följa,

i vilka du ofta satt i din strandkappa
på den fortfarande svala marken
under några av de ljusaste dagarna
med ryggen mot den sydöstra stenen
spanande längsskepps tidigt om aftnarna

och du kunde då minnas
andra som också suttit som du och funnit
en smal stig vidare härifrån mot Damaskus
som om minnen av stenarna ur
allt levandes samfällda minnesbank
hängde i luften
och du hämtade dina bilder därifrån
i en längtan att förstå det outsägliga,

och resten av världen tycktes ha stannat upp
medan tidsmaskinen mullrade
i katakomber djupt under Ale stenar
och spann tid utan slut.


---
Strandkappa: Farfars ord för en vanlig kofta, vare sig den bärs vid strand eller ej.