Hans hud är fläckad, han är en leopard.

Andetagen bor i hans handflator, väntan : tills han öppnar och släpper ut dom. Punktera en lunga, ambulansskriken som plöjer genom höghusokänsligheten.
Du måste känna honom.
Han är rytmen i alla pulsslag, för fan. Ett skadat djur, snälla nån ring 112. Eller hey hallå djur är inte människor, sänd ambulansen hemåt igen, förlåt jag bara trodde-

Fingrarna som smeker pianotangenterna. I hans huvud är dom revben att hyssja för, lugna ner oroliga fågelhjärtat innanför; det finns sagor att berätta. Om du vill höra.
Det fanns en man en gång, som hade tre huvuden. Eller vaddå har du redan hört den. Jaså. Jaha. Sov då. Sov då för fan.

Pickande oroshjärtat, någon har höjt volymen? Bergsprängare i skamsenögonen, basunerar ut sanningen. Han är rädd inte modig. Rädd för modigheten, och vinddraget som skapas när atomer klyvs. All ovetenskap, hur små vi är. Han ryser och kapitulerar Tjuter att han är zebra inte leopard ensamhetsmoln inte människa, hallå något måste blivit fel, ett fel nånstans på vägen; åtgärda.
Han rycker ut sina tänder, rovdjursbeviset. Med en rostig tång, med ett skrik, med ren viljestyrka.

Efteråt:
Ett åskmoln som mullrat sönder (mullrat klart) i hans ficka. Fingrar lite på det. Det ömmar. Och eftersmaken, som tusenårs-ensamma-läppar, som höstlövsmull.
Hans bror kommer in i rummet, viskar ”lev mig”.
Tiden väntar utanför, tystnaden inspelad på kassettband. Repeat.