På Sörmlandsleden
från Skottvångs gruva
går jag längs älgbajsad stig
på sommaren
när allting knastrar i värmen
himlen har hissat
sitt väldiga blå segel
och solen hänger
som ett blodöga
över den taggiga skogen.

I takt med ansträngningen
vid stigningen
bryts kroppens och naturens
celler ner och förnyas
och jag återanvänder mina tankar
cirkulärt pånyttfödda
inte ältande
de obrukbara trampas ner
och blir till ny mull.

Högt uppe vid utsiktstornet
blickar jag ner mot små sjöar
som blänker blåögt
förhoppningsfulla om att fler
våtmarker ska återskapas
sedan nedstigning mot Marvikarna
cirkelrörelse tillbaka
kroppsligt utmattad
andäktigt uppfylld.