Imma
var en avsigkommen logistik,
helt klart

Jag mötte henne i slutet av 80-talet
på Kumlins Café vid Stora Torget
när hon var i sällskap med en annan tjej
som jag kände flyktigt

Vi kom i ytligt samspråk,
och jag frågade henne, till dels på skoj,
men delvis av helt andra skäl,
varför hon inte kom och besökte mig,
varpå jag rafsade ner min adress åt henne
på baksidan av ett kassakvitto

Jag tillmätte inte detta någon betydelse,
eftersom jag inte trodde hon skulle attraheras
av ett sådant “anbud”,
som det väl ändå hade måst tytts som,
men samma kväll knackade hon på min dörr
ute i Harg.

Min lille son,
som jag var ensamstående förälder till,
sov i sitt rum,
och det dröjde inte påfallande länge
förrän hon lät sig befrias
från byxor & trosor,
medan hon frågade, lite försiktigt:
“Ska vi verkligen?”,
varpå hon lät mig äntra henne bakifrån
i ett ståtligt doggy-style performance,
medan hon låg med stjärten i vädret
och huvudet i kudden inne i rummets hörn,
som också var ett av sängens hörn

Hon hade en svagt skönjbar, mutaschliknande
fjunförekomst ovanför överläppen
och lite för håriga armar för min smak,
men arslet var inte särskilt hårigt,
och jag greppade om skinkorna
och vred dem åt sidorna
för att verkligen se vad jag gjorde,
medan pungen slog som en boxningsboll
mellan hennes ben

Hon var obekymrat storkåt
och vände alla sidor till

Imma älskade att bli knullad bakifrån,
men skrek på mamma när det gick för henne;
ett beteende jag aldrig hade stött på tidigare,
och som förbryllade mig en del,
men satsen gick som en isländsk gejser,
och jag var nöjd,
och Imma låg kvar med varmt arsel
och förhoppningar om omtag

Jag drar mig till minnes hennes smutsiga fotsulor
när hon låg på mage i min säng
med benen vitt särade och ropade,
med mig över sig

“Vad stor den är!”, kunde hon utbrista

Hennes stjärt log mot mig ur betäckningsfrossan,
och det vattnades i vaginan:
Pang på rotblötan!

Förmodligen hade hon varit utsatt för övergrepp av fadern,
upp i tonåren,
och understundom kändes det som ett attentat
att tränga sig in

Hon bar ofta strumpbyxor
och en indisk parfym

En gång glömde hon kvar ett par strumpbyxor
med indisk väldoft,
som jag länge onanerade till,
med näsan i byxorna

Jag behöll gärna t-skjortan på,
men hon slet den över huvudet på mig
varje gång som vi körde någon missionärsvariant

Hon liknade till utseendet Karin Boye

Imma kom från ett gammalt hemman
upp i Kolmårdsskogarna,
men bodde sedan länge i Stockholm

En gång 1991
kombinerade jag en intervju med Folke Rabe
i hans studio
med en knullsafari till Imma

Min lille son var med,
och hans sovstunder utnyttjades till maximum

Vid Rabeintervjun träffade jag för första gången
den italienske romantikern, författaren, skalden
och kulturlebemannen Guido Zeccola

Vi fick ganska snart därefter mycket med varandra att göra

Vi planerade t.ex. en P2-serie med nutida konstmusik
och annan nutida musik
Vi var uppe på SR och presenterade planerna för Mats Persson,
men jag inser att dessa var för vidlyftiga och alltomfattande,
styrda dit av Guido, som hade svårt med begränsningar
och kringskärningar

Jag och sonen besökte Guido i hans hyrda hus
vid Kungshögarna i Gamla Uppsala,
där jag spelade över många av hans unika fonogram
till högkvalitativa kassettband

Guido jobbade vid den tiden i Expressens tryckeri,
men blev senare en kulturpersonlighet i Stockholm,
där han startade papperstidningen Kulturen,
som såsmåningom blev en nättidning

Jag föreslog för Folke Rabe,
som ett antal år var värd för musikprogrammet Nya Timmen
i Sveriges Radios P2,
att han skulle låta Guido göra ett avsnitt,
såsom han inbjudit mig att göra i november 1988,
och det skedde
Denna sändning ledde i sin tur till Guidos långa engagemang
med röstkonstnären, bildkonstnären och diktaren
Hebriana Alainentalo från Pajala, Varberg och Los Angeles;
ett förhållande som låg till grund för skriften DAGNING (1999),
som jag för närvarande håller på att läsa in digitalt
Jag var den som såg genom denna text
och städade bort de misstag som naturligtvis dök upp
i Guidos icke hundraprocentiga behärskande av svenskan,
vilket förstås ytterligare höjer uppskattningen av hans arbete
med språket
som resulterat i en bok (DET SAKRALA) på svenska,
och så skriften om en kärlekshistorias väg
in i filosofins och det mänskligas inre andaktsrum
och sjuksalar (DAGNING),
plus ett oerhört antal artiklar och essär
Innan han kom till Sverige gav han ut två böcker
på italienska

Han gav mig en affisch föreställande en madonna
som fortfarande ser ut över min retreatsängplats,
och ett ljudande keramikflak att hänga upp
och slå an,
som tyvärr sprack sönder efter något decennium

Han sände mig en rikedom av Fröken Alainentalos
röstljudkonst,
och skänkte mig en flaska exklusiv sprit
att badda mina onda tår med
efter en Lapplandstur, när jag tittade in,
på väg hem till Sörmland,
och den flaskan står ännu kvar
på en hylla i min retreat,
minnande om en godhjärtad och drastisk vän,
men han hade alltid svårt
att sätta sig in i enkla förhållanden,
som att det verkligen kunde ta nästan fem timmar
att cykla från Nyköping till honom i Stockholm,
och blev stött och brydd
när han förberett fina kötträtter
utan att bry sig om att jag var vegetarian,
och jag följaktligen avstod middagen

Guido dog 17 oktober 2021 i lungcancer

Vi har haft en slags magisk koppling till Hebriana Alainentalo,
Dellaree Gibson-Östnäs och Terry Riley,
som kräver en egen utgjutelse,
och därför inte involveras ytterligare här

Sista gången jag träffade Imma
var i samband med en repetition med GLO,
The Great Learning Orchestra,
inför uppförandet av Motorsågsmassakern
på Kulturhuset i Stockholm i juni 2006,
på en husbåt i Stockholms innerstad,
dit jag anlände med sångerskan, kompositören
och bildkonstnären Sophie Dunér,
som jag träffade hos Karlheinz Stockhausen
på hans sommarkurs i Kürten, Tyskland, 2004,
när jag var där som Stockhausens fotograf
för fjärde (och sista) året i rad

2010 var jag med Sophie Dunér som hennes fotograf
vid inspelningen av hennes album
The City of My Soul, med the Callino Quartet
i en kyrka uppe i East Finchley

Kvällen med Imma och Sophie på husbåten
i Stockholm var belägen långt efter att Immas & min
erotiska stormaktstid tynat,
men när jag skulle ta Swebus hem på kvällen,
hade de, utan att jag visste det,
infört förbeställningstvång,
varför det inte fanns någon plats kvar

Jag hade ingen telefon,
men fick låna en nere på Centralens upplysningsdesk,
och ringde Imma,
som lät mig komma hem till henne
på Ferkens Gränd i Gamla Stan,
där hon bodde i en minimal lya,
och sova på golvet nedanför sängen

Lustan smög över skinnet på mig
när hon kravlade i ordning
uppe på sängen,
och därvid ofrivilligt blottade en stor del
av sin fordom så vällustigt välbesökta bakdel
men därvid blev det

Det närmaste jag kommer Imma nu,
vid 75 års ålder,
ryms i höger hand