Jag tar emot den nya dagen,
smärtpunkt för smärtpunkt,
i avvaktande misstänksamhet;
sitter vid den, i sängen,
med knäna uppdragna
och alltings fait accompli ringande
i öronen;
försöker hålla den tillbaka, futilt

- för den väller in i mig,
jag ut i den,
medan cell för cell,
kroppsdel för kroppsdel,
innefattas, infattas,
tidsenhet för tidsenhet,
i en rumtidintarsia
och tvingar mig omorientera
detta mitt pådyvlade, påprackade “jag”
i det nya,
via lufttryck, anteckningar
och ett försiktigt fingertoppande
genom den misstänkt bekanta omgivningen,
som förefaller kalkerad
på gårdagens,
trots att varje ny dag
är ett jungfruligt, obeträtt experimentfält
för alla discipliner;
en totalt okänd gränstrakt
mot ett futurum,
som ständigt, mm för mm, sekund för sekund,
ändå halsstarrigt,
kräver igenkänsla, igenkänsel
i allt sitt brutala främlingskap,
tornande i gryningens skarpa ljus
som Snoddas timmerbrötar;

det nya landet som vill kallas gammalt
det nya landet som vill kallas gammalt
det nya landet som vill kallas gammalt

svept i lagparagrafer, kyrkoår & sedvänjor

och vi sköljs in, småpratande;
anpassar oss i en överväldigande anestesi;
det smygande förlopp
vari folk dör, då & då,
föds, här & där
och gradvis byts ut, växlas svart
i en väv som vimlar
som maskarna i en katts uppkastning

På gamla filmer
är vi köttiga, brusiga fångar
i det som redan skett,
och alltid förblir,
i en slags sanning
som ingen kan verifiera
med någon vettig trovärdighet
i ett ännu oändligt icke,
vari vi är skuggor
och stråk i upplösning,
med hjärnor spröda
som gamla getingbon
i förfallna lador,
och sedan bortblåsta
i vårvindarnas allitterationer
och allergen,
som nyspulver & nyandlighet