I Norr går klockan
av en orsak

Här i Syd går den bara

I Norr jobbar tiden i hagen,
i stallet,
i våra samtal

Här i Syd
står P1 på som sällskap,
för att hålla skräcken stången,
men tiden är sysslolös
i det dagliga

Bortvänd
sysslar den på heltid
med sina största uppgifter,
födelse och död,
sträcker på sig, gäspar, synar mig
och bedömer mina utsikter
som jag självsvåldigt strör
i det ensamma och ensliga,
fast jag inte behöver;
i något outsagt,
något för stort att ta ställning till,
bort i det “utom synhåll”, det “utom hörhåll”
där jag finner mig varje morgon,
dagens hopkok av tid skrovligt inför mig,
medan en sekulär död slår sina lovar,
tvekande, tankspridd, autoimmun

men kanske kan jag lösa upp min vånda
genom att låta dansa mitt tolkningsföreträde
lätt över sidorna
i Rebecca Solnits “Wanderlust – A History of Walking”,
och andas lättare,
sinnet mer samlat och ljussökande

Jag är den ende som kan avlida
här nere

Lars Vilks:
“En riktigt bra idé
ska inte vara särskilt välplanerad”