Uppäten av evighetens ständigt slukande mörker
bruten av tidens sjuttonhundra tunga murkna nätter
förskjuten av anförvanten med tomma blickar söker
bestulen av kärlekens allomfattande komponenter
svuren av fördömandets syniskt brännande öken
kluven av fågelskrämmans kränkta fasansfulla kadaver
odjuren av de svaga - hämndlystnadens ruttnande visioner
det är skelettets - självödeläggandets bottenlösa illusioner
snedvriden blek - som bitter
bräcklig som flyktig
den kalla skräcken - ensam olycklig
tysta skepnaden nu besitter.