Mustiga trädkronor hänger över trädgårdsrum,
segbefallande armar sluter in ljus och
markbundna andedräkter; Jord och dagg.
Frodigt tung och mörk i sin livskraft, som om universum började där,
under vinbärsbuskarna.
I staden står betongen stilla.
Mumlande väggar reser sina slitna tapeter på höjden,
mönster som vill mot himlen, över taklampor.
På gator vandrar ingen; Med hastiga steg flyr dagen bort,
speglas i skyltfönster, drunknar i en kaffekopp.

Och så långsamt seglar vi vår bana,
varv för varv i rymd,
som om ingenting hänt
tyst
Tiden är endast ett mätverk.
Under vinbärsbuskarna viskar världen att
någonting gror, någonting växer
För Oss.