Jag drunknar, dina ögons mörka djup.
Jag andas in din själs vackra substans.
Jag dyker ner via ögonens stup,
Samtidigt som jag doftar på din krans.

Här nere umgås jag med din ande,
Fast egentligen nere är fel ordval.
Jag befinns högst upp med dig allene,
Jag är befriad från alla kval.

Din barm är min nya bonings land,
Vid tidens slut vill jag inte åka.
Men om jag måste så till en fin strand,
Där vår kärlek kan föralltid råda.

Jag drunkar i dig varje dag som går,
Mer och mer så länge själen min rår.