Det sitter en pojke i en bibliotekssoffa och gapskrattar åt seriealbumet han bläddrar i med hungriga ögon. Skrattet ekar, det är högt i tak och allt annat är tyst.
Vad ska man säga vad ska man tycka
är han galen

Ungefär tre mil bort ligger en annan pojke på en äng. Det är inte särskilt varmt, blommorna är ganska vissna, det ser ensamt ut.
I hans huvud en solopianist, en melankolisk pianomelodi. Han gråter nästan men bara nästan.
Blötheten stannar kvar i ögonen, no way att den får komma ut. Det finns så väldigt många människor som är döda. Man blir alldeles sorgsen av att tänka på det-

Bertil är död. Stel och sovande fast nej inte alls sovande han är ju död för fan. DÖD. Obehagligt ord, det där.
Bertil ser fridfull ut där han ligger i kistan. Som om alla plågsamheter har upphört
den stora smärtan det innebär att leva att vara människa
vad är han nu då
Ett lik. Är det vad han är? Det är vad han är.
Helvete. Ett lik kan aldrig mer krama dig eller sörpla te eller gnälla över reklamen på teven eller dräggen på gatorna. Ett lik kan verkligen inte göra Nånting. Bara ligga där och… vara död.
Helvete

Studsig discomusik strömmar genom hennes kropp. Ett dansgolv, en människoflock, svett och förhoppningar.
Att säga något annat är att ljuga.
Hon tänker ord som discohjärta, kyss
kyss kyss kyss
hon stannar upp vid det ordet liksom smakar på det
Kyss. Det är himla fint.
Man kanske skulle kunna säga att hon är besatt av kärlek. Det skulle man mycket väl kunna säga. Det stämmer himla bra. Men hon är
sjutton år och hon är
…
lite rädd

är du rädd
är du rädd
jag är skitskraj, här
jag har en hand eller till och med två;
du kan klämma dom jättehårt
det är okej.