Den vänaste blicken vilken lovade kärlek köpte mig.

Såg vi inte att mörkret övertäckte det Ljuset väckte medan nattsnö singlade sig fint ner utanför, men är för oss alltid innanför och när och kär.

Morgontimme. Ser på hennes gamla spår i snön framför mig. De har nu härdats något under nätternas kyla sedan vi vandrade här. Ser det insjunkna, det då levande vilket nu pekar på det uteblivna du kunde fylla igen; det är dina omedvetna spår på en färd så lik att du är oförmögen till kärlek om det inte finns en materiell vinst och nytta i det. Du såg dig vara ett normalt djur, realistisk och inbillat jordnära, men det är en förvrängd och "idealiserad" ytlighet utan insikter om något högre.

Bränner alla broar till dig. Rationaliserar bort min förljugna attraktion till dig, vilket gick genom mina egna inbillade och ynkliga behov.

Det enda som finns kvar är dessa ord.