Bland granar och kottar synes ljus

Färdas västerut, mot makters boning

Fjädrar av en skrud så vacker

I götars forna rike

Att vandrar tårars stig är att andas

Att andas den helande kraft

Att känna fertil jord i dina händer

Att känna Ombergs kärlek

Besegrad är ej en själ vars flamma brinner i tusende bröst

Blott den som ger upp sin essens

Mäktig är den kärlek som där råder

I Ommas ömma famn är vi alla hennes barn