Har jag gråtit sönder mina ögon för att få veta sanningen? eller har jag alltid vetat den? att jag inte e något värd i era ögon, utan bara ett sätt att få er att förstå att ni fortfarade kan? hatar att känna mig som ett tomt bananskal som ni slängt på marken o trampat på, men det e en känsla som jag är van vid, så känner jag mig varje gång jag vaknar på morgonen o aldrig mer ser er igen!