Skavsår på mina knogar

Det svider lite
men
det svider värre på varelsen nedanför mig en bit ifrån mig

För denne har större sår
här
och
där...

Tittar omkring mig med hjärtat bultande
men
med iskallt ansikte

Varför gör ingen något?

Alla står bortvända och låtsas som ingenting om varelsens klagande gnyande och rop på hjälp

Mitt hjärta krossas

av det gnyandet.
Men
mitt ansikte visar inget förutom ett förakt
Ett
falskt
förakt

Mina såkallade kompisar står bakom mig flinande och förväntansfulla.
Falska utseenden..
Platta, vita och tomma plastmasker på deras ansikten

Åh fan vad jag vill smocka till dom!
... och mig själv..

Det gör jag.
Jag vänder mig om och snäser till dom att sluta flina.
De ser förvirrade ut
för en stund
så dom tappar deras masker.
Men snabbt så är de på igen.

De flinar hånfullt
speciellt Han.
Han som hotar min plats som ledare.

Jag slår till honom.
Rakt över käken.

Önskar att det vore sant...

Det var bara en dröm..
Jag vågar inte!

Varelsens blåa ögon vänds mot mig
tittar vädjande på mitt ansikte och ögon som är iskalla
och
täckta av en
plastmask...

Tittar på min skosula med skräck i blicken
Skosulan som är en decimeter från varelsens mage

En halv...
Några få centimeter...

Jag känner hur foten stöts in i något som är mjukt
och
tillslut hejdas av något hårt

Ur varelsens mun kommer det en högt gny

\"Hjälp...\"

Jag blundar

Jag vill inte se det!
Jag vill inte se ansiktet som jag har mosat...
Jag vill inte se ögonens krossade vädjan...

Jag öppnar dock dom igen
Synen är värre än jag föreställt mig

Jag tappar andan och masken för ett ögonblick

men
snabbt är masken på igen och andan tillbaka

Varelsen nedanför mig flämtar efter luft
håller för sina tre krossade revben

Krossade
av
mig...

Ögonen slås upp och ser på
mig...

Världen stannar upp
för
ett ögonblick...

Blåa ögon
möter
gröna ögon

Ett livsöde
möter
ett annat...