Sen februarikväll och du snavar ivrigt över orden.
Trots att staden sover runtomkring fördunklas
aldrig ditt ljus i det kompakta vintermörkret.
Du rodnar i förtjusning över förbjudna ord som
jag inte hör men ser i dina smilgropar.
Och klyver nattluften när du gestikulerar med
fingertoppar som lyser av hänförelse.
Du lämnar spår i snön och jag vill kasta mig till marken.
Det du älskar älskar även jag.
Frostbitna sekunder flyr framför våra fötter
där vi jagar dem över skaren.
Men jag går sakta för jag vill stanna tiden.
Himlen lägger sig tillrätta över ditt hår som
stadsnatten kysst i oordning.
Aldrig har du varit vackrare än ikväll.
I gryningen har ditt hjärta stannat.
Men det sista jag minns är hur gatlyktan
reflekterar ditt hopp om livet.
Syster min.