Stål mot stål på öppna fält,
Valkyrier hämtar de\' som fällts,
framåt går enhärjarns blodlust,
fram mot seger; \"Vi är störst!\"

Då stormen lagt sig, festen gryr,
skålar hjältar, mäns bestyr.
Natten går och männen rustas,
Ut i strid, stål skall luftas!

Jag står där, med sköld och svärd,
på öppet fält, bort hem o härd.
Då hornen ljuder, jag är där,
Svärden drages;\"Ja! För hem och härd!\"

Jag rusar an mot fiend\'s skara,
med svärdet högt, in i faran,
slaktar mången man med stål;
\"Ge de arma kräken vad de tål!\"

Men i detta ögon- blick,
jag känner stålets eget stick.
Jag fastnar djupt i sinnets bild,
av Valhall, Odin; \"Dit ja\' vill!\"

Blodet forsar från mitt bröst,
Men vilken vilja äro störst?
Hemmets vrå med fru o barn,
eller Valhall, Odens sal?

Skriker maniskt; \"Jag vill hem!
Hem till frugan, Jag vill hem!
Jag vill inte blöda mera,
jag vill inte sluta se allt!

Faller ned på rygg och gråter,
striden går fram och åter,
Fram och bak män sliter stålet
fortsatt skriker strids- vrålet.

Men jag själv vill hem till frugan,
hem till barnen, lilla stugan.
Men så slutar hjärtat slå,
Och jag hemma åter stå.

Men dessa syner skingras mej,
när gräset sakta smeker mej,
och mina stolta stridskamrater,
lägger mig på bår, tillbaka.

Ett bål, där sakta bärs jag upp,
elden tar i köttet, brinner upp,
Aldrig nånsin hem igen,
till fru o dotter mer igen...