Jag ser hur dagen börjar skymma
Jag ser hur ljuset fasas ut
Det är försent att fredligt rymma
Jag ser en väg jag gått förut

En väg så full av djupa gropar
En väg så illa karg och smal
Där bara ödsligheten ropar
Och ledsamheten håller tal

Genom mörker ska jag famla
Av tvång med sinnena på spänn
För i ett snedsteg kan jag ramla
Och aldrig resa mig igen

Det är ett slag jag måste vinna
Det är en kamp jag måste gå
Och fast förtvivlans tårar rinna
Måste jag fortsätta ändå

I sin levnad gör man misstag
Och jag ångrar mina stort
Men slås av minnets grymma piskslag
Hur ska jag sona allt jag gjort

Vem ger mig dessa strider
Vem för i denna svårmodsvals
Som min bröstkorg plågsamt vrider
Och tar stryptag om min hals

Kan ingen högre makt mig tillse
Kan ingen gud ge mig ett svar
Hur kan min själ va dömd som vilse
Jag blev ju ensam lämnad kvar

Jag ser hur dagen sakta skymmer
Och det är inget jag rår på
En väg så kantad av bekymmer
Är den väg jag har att gå