Jag står vid vattenbrynet
Tittar ut över den blanka vattenytan

Under den finns mörker
Dit kan ingen någonsin se

Där kan solen aldrig lysa



Jag håller min sten hårt i handen
Men jag är redo att släppa taget

Jag tar ett steg fram
Kastar stenen så långt jag kan

En dov plums -
och stenen är under vattenytan

Det går ännu svallvågor
Men jag vet

Att snart kommer solen
aldrig mer att lysa -

på min sten

En sten av självömkan
och själviskhet