Vill så gärna tro på mänskligheten,

men de råa äckliga skratten från föraktfulla, sorgliga människor ekar i varje vrå,

de river upp sårskårpor, häller med glädje salt i dina och mina sår,

du och jag försöker förstå varför de tappat mänskligheten....

men till slut börjar jag riva i deras sår och står med saltet påväg att strö det över de ynkliga föraktmänniskorna,

Du stoppar mig, jag drar en djup suck och innser att jag höll på att sjunka ner i det träsk de sitter i.