Mitt inre fryser i midnattens kalla timma,
ja, till mitt inre når endast en liten nymåns- strimma,
kärleken jag känner för en viss person, ja, en viss person,
vill jag ska försvinna, jag vill inte denna känslan längre förnimma...
Jag skall den helt enkelt i det sorglandskapet jag nu står, förtränga,
att förtälja henne; \"Jag är kär i dej!\"
De sorgsna morgontimmars makt jag nu förnimmer,
att genom egen kropp o själ, mina känslor försvinner.
Varje gång känslan förträngs,
ännu en lucka i själen stängs,
och ett nytt ensamt vansinne får råda,
i min omuntra själ...
...som slår mig ihjäl...

...och jag ensam får vandra på jorden...