Morgondisets filmjölksfärgade klibbighet lenar mot hennes sönderskrubbade hy. Människor passerar i en strid ström, närvarande men oändligt distanserade. Deras dofter, röster och klara färger fladdrar förbi hennes sinnen utan att registreras.

Där går hon sterilt ren, i en slags förutbestämd trans mot ett öde som för en stund kommer att ta henne bort från nuet, bort från livet för att lägga sig i de grönkläddas händer.

Hon överlämnar sig och personligheten får vänta utanför. Fobien håller henne i handen och skräcken blir ett vittne.

Hon vet. Här är hon bara en diagnos, en kostnadsfaktor som ska åtnjuta skattesubventionerad tjänst. Går det åt helvete blir det bara en plump i protokollet för de ansvariga.

Paniken växer! Medan någon tvingar masken över hennes ansikte försöker hon vädja med sin blick:

- Andas mina lungor, räkna min puls noga och glöm inte bort att jag har tre skäl kvar att leva för.