I den translunära rymden
kastas ekon mellan osynliga väggar,
drypande av resterna från språk som slarvats bort.
I krokar hänger verbens pluralformer,
och på galgar,
av samma typ som dem man köper på IKEA,
slokar deras konjunktiv
som veck i sammetstyg.

Likt flingorna hos nysnö en vinterkväll
med yttertemperatur av fyra grader minus,
dalar sakta åtta dikter, en gång skrivna
av Snoilsky, Thomas Thorild, Herr Topelius och Franzén.

Ett stim ”Utav”, glittrande som mörtar
i en solskensvik i juli, far förbi
och slinker undan bakom hoparna
av dativformade objekt,
som aldrig hittat hem.

Jagad av en hord av ”Ack” och ”O”,
formerade på samma sätt som
fordon i ett pansarslag,
kastar jag mig ner i poolen,
fylld av ännu användbara ”liksom”,
och undgår, typ, på håret att smittas.