Inte sällan har jag svårt
att frigöra mig från en primitiv
och smärtsam känsla av ensamhet
när jag inser
att femti meter ner i marken
och två mil upp i luften
finns inget levande.

Som en hinna.

Som det yttersta
av skalet på ett äpple.

Men värst att bära är tanken
att det tunna skiktet
kanske är unikt i ett i övrigt
oorganiskt Kosmos.
.