"... och det var tolv grader kallt och det regnade. Jag gick långsamt medan du sprang och det regnade tårar på mina kinder. Men du tyckte bara jag var seg..."
Jag sprang ikapp med tiden och ambitionerna men krockade med väggen
Och ibland stannar liksom allting bara av
och enbart ångesten får mitt hjärta att banka
tystnad och dunkadunk du vet
ångestdunk
En rastlöshet som fäller mig utan förvarning
och jag vill ta till primalskriet
men bor för lyhört
Jag hör >ert< samboliv
stundtals äcklas jag
även om jag också avundas
Jag är inte hel
har inte alla bitar på plats
och jag vill mer, något annat
Jag ser inte det jag har
Inte lärt mig att uppskatta
livet
i nuet
i det lilla
Det som jag har
och har vårdat
Det som jag valt
För det är liksom bara koas
Känslor som jag gestikulerat iväg
med glada skratt och tokiga idéer
för att inte tala om alla historier
Men Du har fått mig att leva upp
att känna friheten att vara i nuet
att våga stanna kvar och njuta
trots att du är för vacker för mig
Jag föll inte förrän du sköt ner mig
från din himmel
och jag håller ännu på att kravla mig upp