När jag föll för sista gången
Trodde jag att jag nått botten
Men jag skulle kastas en gång till
Som ett ankare ner från skeppet
Och sakta nuddar jag botten
Och glömms av

Där på botten av alla bottnar som jag nått
Möter jag ord och blickar av den otrevligaste sorten
Men sakta försvinner allt
De kanske kommer på att mardrömmen dom lever i
Inte är någon madröm utan verklighet för de flesta

Under deras syskons sängar
Härjar ett spöke som skrämmer syskonen
Deras golv under sängen är min frihets yta
Och det är inte meningen att skrämmas

I deras syskons gadrober
Härjar ett monster som gör syskonen rädda
Gadroben är som en skyddsborg mot de onda

Nej, snälla släng inte ut gadroben
Jag ska försöka att gråta tystare
Och sluta skrämma syskonen

Bara låt mig leva lite till.
Låt mig känna trygghet en minut till i mitt annars så orosfyllda liv

Men där slängdes gadroben ut
Och hela min värld skakas om
Och allt blir suddigt
Alla vänder ryggen mot mig
Men bland alla ryggar
Ser jag en pojke gå imot mig

Han kollar mig i ögonen
Lyfter på mina armar
Och kysser mina ärr

Att det finns någon som vet
Någon som ser
Rakbladen ligger på översta hyllan i gadroben
Och där med uppbrända och rostiga
Går ej att andvända mer

Och bland all denna förvirrelse
Så akn jag se en lite skopa lycka
Lyckan i att någon vet

Jag klär av mig sorgen
Som jag annars passar så bra i
Och drar på en mask
Så att alla ska se det lyckliga
Och inte insidan

Jag tror att jag är redo nu
Redo att älska

Älska livet men samtidigt tortera livet
Älska pojken som gav mig friheten att byta skepnad
Pojken som fick mig att se ljuset för en stund

Snälla stanna och vänta på att jag är framme
För jag reser mig nu
Går vidare
Och hoppas att finna en trappa på vägen!