sveken ekar i min söndertänkta hjärna
och jag kan inte minnas att himmlen någonsin varit så långt borta

ångesten ärrar vackra minnen från förr
och innerst inne vet jag
att du aldrig kommer tillbaka
jag gråter, skriker
men du låtsas bara
att du aldrig funnits för mig
och medans paniken väller upp och hotar att överväldiga mig
undrar jag vad som hänt om inte solen varit
så förbannat mörk

nattens kompakthet sveper in mig i tystnad
jag släpper taget
och låter snöflingornas blöthet dölja mig

förevigt borta