På ett papper så skrev hon sista ordet.
Och sista dos insulin låg på bordet.
En begäran hon inte kunde släcka,
Ett litet hopp som ingen kunde inte kunde väcka.
Hennes gällda skri på hjälp, kunde inte räcka.
Varken för dig eller mig,
Varken för oss eller dom.
Att hon inte känner något längre, är vilket som.
Ingen kunde se i hennes ögon, att det nu för tiden saknades tårar.
Hon var den för udda flickan på sexton förlöjligade vårar.
Erat sätt att hantera henne krossade hennes inre.
Hon började för länge sen,
Att isolera sig för att känna mindre.
Och märkte att det inte längre gick, för spott och slag i ansiktet var det enda hon fick.
Idag när hon tar ett steg, önskar hon att det var en tågperrong.
Som hon skulle hoppa från av modet med hennes älsklings sång.