\"Well drive in! It is just a cementary after all..\"
Och dom får kliva på mig, misshandla mig med ord eller göra vad dom vill.
Jag orkar inte bry mig,Så känns det för det mesta.
Men jag är människa, jag har känslor och dom såras enligt mig allt för ofta.

Jag lever som om jag hade en ryggsäck med bördor, det är en sten för varje.

Första stenen är Diabetes.
Jag har alltid haft den, ända sen jag var ett, tills nu, när jag är 16 vårar.
Går jag utan socker och spruta, är det som att gå med en kapad livlina.
Jag kan inte minnas mer än att den har försvårat mitt liv grovt.
Folk undrar hur det är att ha det, och säger att dom förstår.
Folk har retat mig pga det, för många trodde att det smittade om dom var i närheten av det jag åt, eller om jag tog fram mina sprutor.
Folk kallade mig knarkare, sjukling, riskavfall och omänsklig pågrund av att jag saknade en sak i min kropp.
Skippar jag mina sprutor så lider jag i dagar, och dör sedan plågsamt.
Jag gjorde det en gång, jag var utan insulin i 3 dygn, hade jag väntat ett dygn till hade jag inte suttit här, och skrivit om det.
jag låg inne i dagar, fick inte äta eller dricka i 48 timmar, och låg med först tre dropp, och varje togs bort en efter en.
Och tar jag för mycket insulin, så dör jag snabbt antar jag, utan att känna det, det man känner är väl att blodsockret sjunker kraftigt, som om du supit utan att äta sen som diabetiker, det kallas för \"dead in bed\".

Andra stenen är utseendet.
All denna idéalen får mig att ställa krav på mig själv, jag blir en slags dubbelmoral.
Jag har höga krav på hur ja ska se ut, och hur min kropp ska se ut, är den inte perfekt för mig så mår jag dåligt.
Men ändå sitter jag och säger att sådant inte spelar roll, man ska få vara som man är.
Dock kan jag inte förneka att jag jämt tycker så, för vem smyger inte med tankar om folk som t.ex
\"Herregud vad tjock hon är\"
\"Fan vad ful hon är\" eller \"Hur får man se ut egentligen?\"
Allt det där är för svårt för oss alla.

Tredje stenen är skalet jag bär.
Jag ler för det mesta när jag inte är hemma, ensam.
Jag skrattar, skämtar och allt.
Jag berättar inte om mina djupa problem, bara om det är något litet litet.
Jag avslöjar inte hur dåligt jag mår, eller att jag tillochmed kan ha självmordstankar, tvångstankar.
Jag berättar dom bästa bitarna ur mitt liv, och avslöjar inget ont.
Så enligt alla har jag ett perfekt liv.
Jag har utseendet, den perfekta kroppen enligt många.
Jag är smart, begåvad och har sympati, vänner, ett liv.
Så när jag brister, och måste stöjda mig på dom som säger att dom finns för mig, så skäller dom ut mig.
För ja..
Hur kan en som har ett perfekt liv vara deprimerad, dom har ingen tillåtelse, det går inte?

Fjärde stenen är vänner.
Många säger att dom finns för mig, lyssnar på mig och älskar mig.
Jag finns för dom, jag lyssnar på dom, ger dom råd.
Men när det gäller mig så gör knappast någon det för mig.
Och min \"bästa vän\" har 30 st till som bästa vänner.
Hon länkar dom, lägger upp bilder på dom tillsammans och enbart på dom, hon skriver till dom.
Men inget till mig.
Men det är mig hon ringer till när hon måste prata ut.
Du är kall gumman, om du läser det här.
Ta åt dig, för jag är sårad av dig.
Man måste noga välja ut sina vänner idag.. och för många är lite genomsynade.

Femte stenen är mitt förflutna.
Och det är bara dom som vet och mina närmsta som behöver veta om det.


Och jag ångrar inget av det jag vart med om, eller att jag har diabetes fastän jag ibland önskar att jag inte hade det.
För hade inget av det skett, så hade det inte varit jag.