Jag har tydliga gränser.

Men mina gränser är öppna.

Jag har inga fiender.

Jag är inte rädd för främlingar.

Jag har aldrig varit utsatt för överfall eller blivit angripen.

Så jag har öppna gränser.

Jag tar emot nästan vem som helst.

Ger dom mat eller pengar eller bostad.

Min dörr är ofta olåst.

Min bil lånar jag gärna ut.

Blir intresserad av livsöden.

Bjuder på kaffe.

Men gränser har jag. Tydliga.

Finland tar visst bara emot kvotflyktingar.

Tusen om året. Eller var det bara hundra.

Gränserna är betydligt mera stängda.

De har ju varit ockuperade.

Varit utsatta för övergrepp.

Mera rädda.

Klart de är rädda. De ska vara försiktiga. Självklart!

Till vissa länder måste man ansöka om visum.

Någon måste kolla mycket noggrant vem som får tillträde.

Men jag är inte rädd.

Borde nog vara det ibland.

Glömmer bort att andra är mera rädda än jag.

Tar för givet att de tar emot mig.

Tar för givet att de vet att jag inte ockuperar eller fördärvar eller stjäl.

Så kastar de ut mig när jag går där och plockar vitsippor och visslar förnöjt. Stänger gränserna för mig. Och säger att jag har så otydliga gränser. Eller inga alls.

Det är fruktansvärt att bli utvisad.

Jag ville ju bara se på dig. Utforska dig kanske. Säga hur vacker du är. Hur vackert du älskar.

Hos mig gäller Allemansrätten. Du får gärna gå i min skog, plocka blommor, sitta vid min sjö och njuta av myggor och solnedgångar. Bara du inte förstör mig eller stjäl mina skor. Eller min frihet.

Fast... jag har ju varit med om gränskränkningar,

kommer jag på nu

javisst har jag det

många gånger, många många gånger

oj oj!

men nu har jag utvisat henne.