Jag orkar inte, jag orkar inte jag orkar inte.
Jag tänker inte gå upp i morgon.
Ännu en solnedgång är inget alternativ.

Det skrapas idioter utanför mitt fönster
och
det droppar känslor ifrån taket.
Och jag kan inte fånga en enda jävel.
Jag kan inte ens erkänna att jag inte
är värd vartenda andetag jag tar.

Jag fångar damm partiklar,
och skriver ditt namn med luddet.
(höjdpunkten på min förbannade dag)
Jag har gått sönder luften.
Jag har 2000 sätt att ta livet av mig,
men inte ett enda att få ner varför med penna.

Frustration, ångest, hat, ilska.
Allt är ihop tryckt till en jävla boll,
som inte ens kan rulla åt rätt håll
när jag slänger den åt fan.

Klockan är 4,
jag har inte varit i skolan på två dagar,
skolkat med andra ord.
orkar inte med folk,
orkar inte med skola.
Orkar ju för helvete inte ens med mig själv!

Snett klistrade fantasier förstör hoppet om att i morgon
är värd att se.
Någon skriker utanför att i natt är månen röd och
att jag går miste om allt
om jag knuffar undan pallen.

Jag vill bara skrika att jag älskar dig
men du skulle aldrig förstå,
du skulle aldrig förstå.

Nedstämdhet på punkt 1,4, 56 och 57
skriker hjärnan.
Fjortisnojja, skriker alla andra.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
(för nu har lusten tagit slut)

Jag tänker begå socialt självmord

OCH ÅT HELVETE MED ATT JAG INTE KAN ANDAS INATT OCH ATT INGEN HAR TID MED MIG NÄR JAG GRÅTER SÖNDER MINA KINDER. OCH ÅT HELVETE MED ALLA ANDRA SOM TROR ATT I MORGON ÄR EN NY DAG, DET ÄR BARA IDAG MED ETT ANNAT DATUM.
(tack för ingenting, suckers)