Seneca

Munnen är torr. Efter att ha legat i en säng och stirrat in i taket och gapat i timmar blir munnen rätt torr. Det var första dagen. Vad gjorde han här?

Så mindes han att någonting gick snett. All den där vreden och allt det där hatet blev till slut för mycket. Han blev så arg att han förklarades sinnessjuk.

Men inte helt. L var ett mellanting av mentalsjukhus och fängelse. Med tyngdpunkten på det sistnämnda. Vård var det i alla fall ingen större talan om. Samtidigt som det inte heller var något större celltvång. Internerna fick röra sig relativt fritt inom inrättningen.
Han visste ännu inte vad L stod för. Han grubblade mest över vad han gjorde där och hur allt kunde gå så snett.
Han var fortfarande less på folk. På ytligheten. Och idiotin.

Förstår ni inte?
De orden var de sista han använde innan de grep honom. Han hade gått lös på en offentlig plats. Efter att ha klottrat ner staden i tusentals ord. Och fyllt vägg efter vägg.

Det händer inte så mycket här. Redan där ute hade han för mycket tid att sitta och grubbla sig till sitt tillstånd. Och här inne har han ännu mer tid.

Människorna innanför skiljer sig från dem där ute.
Ytligheten finns inte här men många kan vara svåra att få kontakt med. En del kan ha svårt att ta till sig argument.

Varje liv här inne är dock en tragedi, ett misslyckande. Alla har fallit genom de luckor systemet har.
Där utanför finns alltid stora planer.
Det är många år sedan nu de började med att försöka skapa den lyckliga människan.
Men allt är bara en illusion.
Det finns en kritik men ingen kritiserar systemet trots att många inser de stora brister staten har.

Det är en diktatur som inte behöver någon censor eftersom människorna endast finner sig i systemet och accepterar det som det är istället för att kritisera det. För människorna har inte heller sett någonting annat. De har levt sina liv. De har studerat och arbetat.
De har accepterat sin tillvaro i tron att det inte kan finnas någonting annat samtidigt som de varit medvetna om att hålen och fallgroparna ändå finns där. De ser att människor faller i, de ser att någonting är fel men de fortsätter eftersom de inte vet någonting annat.

Eller så bryr de sig inte.

Den lyckliga människan finns inte där ute just eftersom alla egentligen har, om inte en oro så åtminstone en liten aning, en känning inne i hjärnans mörkaste vrår som bara ligger där.
Emellanåt rör den på sig. Sprattlar. Det är då de vet att den finns.

Men de vet inte vad det är. De bara känner att det är någonting.

Det är även däri en del ytligheten och likgiltigheten ligger. Ingen människa är egentligen lycklig. Allt är bara en uppvisad bild.
Eller så kanske lyckan kanske ligger i att se alla de andra misslyckas. Att se alla de andra falla.

Fler här innanför inser hålen att hålen finns eftersom de själva fallit genom dem. De har dock större problem än att konfrontera denna problematik. De befinner sig längst ner.
De befinner sig i hopplösheten att inte kunna påverka sin egen situation.
De befinner sig på botten av en sjö och sitter djupt fast i slammet och leran.

Om jag är sjuk varför får jag då inte vård?

Det är staten som är sjuk. Inte jag.

Mannen intill mig svarade inte då jag tilltalade honom. Han är förmodligen sjukare än jag.