Han står där och kollar på muren.
Så grå och tung, och han kan inte rubba den.

Hon sitter på andra sidan, på den bänk som dom två brukade sitta på.
Hon satt på hans plats denna gång. Den gröna bänken var relativt nymålad. Så färgen täckte dom torkade blodddropparna som runnit på bänken veckan innan. Hon känner med fingertopparna där blodet hade runnit, och får minnen och ser hela händelsen bakom ögonlocken.

Dom sitter och håller om varandra, kysser ömt och det skriker kärlek om dom. Just på den där gröna bänken, i hennes trädgårds baksida med en pårlande bäck precis bakom dom.
-Det är något jag vill säga dig..
-Fortsätt gubben?
viskade dom orden till varandra.
Han öppnade munnen som om han skulle säga något, men fick inte fram ett enda ord.

Båda hoppar hastigt till, ett starkt ljud hördes och bröt tystnaden. Det var ett skottljud, och kulan satt nu i hans överarm.
Munnen skrek inte, men hans ögon var tårfyllda och fortsatte kolla på henne.
Hans älskade.

-Du skulle ju hålla dig undan från henne sa jag!
skrek hennes pappa så det hördes bakom varje prasslande löv.

-Men pappa!

Ett till skott sköts genom luften, riktat mot honom men susade tyst förbi hans rygg.

-Spring!
-Men jag vill inte lämna dig, vi skulle hålla ihop!
-Spring sa jag! Annars är det slut, och mitt hjärta söker vidare till en annan man!

Han kollade på henne, helt förlamad i hela kroppen.
Hon höll för såret där skottet hade träffat, men höll ögonen på hans.
-Spring... viskade hon.
Och han satte fart över trädgården. Han sprang så fort han kunde.
Medans tårarna lämnade spår på hans kinder, och ögonen rann som aldrig förr.

Nu var det exakt en vecka sen det hände. Och ingen av dom hade sagt ett ord,varken till varandra eller någon annan.

Hon stirrade tomt på muren som var byggd sen dess.
Muren som var menad för att hålla dom isär.
Plötsligt kom något som bröt murens gråa identitet, en hand glämtade och höll sig över muren.
Hon sprang fram och greppade om den med sin. Det var hans hand.
-Du vet när vi blev avbrutna av din pappa?
Jag skulle säga dig en viktig sak.

han blev tyst en stund för att höra om hon ville säga något, eller ens höra hennes andetag. Men det kom bara snyftningar ifrån hennes sida.

- Jag älskar dig.. viskade han med kinden tryckt mot muren.
-Jag älskar dig med, jag lämnar dig aldrig.
Viskade hon tillbaks.

Hennes hand blev kall, och förlorade greppet om hans. Och handen föll livlös ner från muren.

\"Aldrig.. Aldrig aldrig!\"
Orden ekade åter och åter i hans huvud.
Det tog visserligen slut, men hon lämnade honom aldrig.

Aldrigt, aldrig, aldrig.